Susanna Alakoski

De brandgula trevåningshusen är hela Leenas värld. Där bor hon med sina föräldrar, sina bröder, hunden Terrie och katten Tipu. Fast ibland heter katten Puti. Varenda vår blir det kattungar – och alla utan en blir dränkta i en hink med ljummet vatten. Sedan gasar de ihjäl kattmamman och den överlevande ungen blir familjens älskling. De har haft många Tipu och många Puti.

I en av lägenheterna bor Åse. Hemma hos henne får man stuvade makaroner och ibland lite godispengar. Åses pappa är nog den enda pappan Leena känner till som inte super men hennes mamma har nästan alltid en öl i handen så hon dricker väl för två. I Riitas familj är det tvärtom; hennes mamma vägrar att dricka fast hennes pappa är alltid full.

Hemma hos Leena super man antingen varje dag i flera veckor eller så lovar man att aldrig bråka med varandra på ett sådant där sätt att man tror att det bara kan sluta i död och inte heller ska man låta kylskåpet stå tomt flera dagar i sträck. Men det dröjer aldrig lång tid innan maten tar slut och Leena och hennes bröder börjar leta sig bort. Bäst mår Leena när hon simmar. Hon skulle vilja stanna i vattnet för evigt. Aldrig mer stiga upp. Aldrig mer se de där brandgula husen eller höra sin pappa skrika nedvärderande ord åt Leenas mamma innan han knäcker ett av hennes revben.

Svinalängorna skildrar alkoholismens blandning av kaos och ordning genom barnens ögon på ett sätt som lämnar gåshud långt efter sista sidan. Genom Leena får vi följa med under flera år av hennes barndom där de lyckliga stunderna blir med sällsynta tills det till slut endast handlar om barnens utsatthet och deras kamp för överlevnad i en vuxen värld som har svikit dem.

Jag vill inte alls påstå att jag förstår Leena och hennes vänner fullständigt eftersom jag inte har haft några vuxna i min närhet som har missbrukat alkohol men som ett barn som växte upp med en bipolär förälder och nästan alltid haft en förälder som har mått dåligt på ett eller annat sätt så kan jag relatera till frustrationen och utsattheten. Även om min situation var helt annorlunda och absolut inte lika allvarlig så gav det boken en personlig touch under min läsning.

Den var rå och skrämmande men även vacker på sitt eget sätt.… (altro)