Ångvälten inleder den andra samlingsvolymen med Kyrklunds verk, kallad Berättelser, Dramatik, Anföranden, Artiklar. Ångvälten är en bra titel, ty få saker är så omedgörliga som en dylik, och novellerna handlar i hög grad om det omedgörliga i människans villkor: detta är noveller där hopp är något för andra än huvudpersonerna, som själva oftast sitter fast i en väv de inte förmår slita sig loss från.

I »Prognos: negativ« är det en ung kvinna som hamnat på militärsjukhus med en hjärnskada; militärsjukhus då hon träffades av en bomb i närheten av detta och en läkare tog in henne då hon ändå snart skulle dö, vilket dock visade sig ta längre tid än beräknat. Inte för att detta gjorde varken från eller till; det viktigaste resultatet av det hela tycks vara att de anställda på detta sjukhus fick plundra hennes på papper med personuppgifter tomma handväska. I »Abel Amatus Ohmberg« är det en ung mobbad pojke som följs på livets stig, men då det inte är en moralitet så finns det ingen räddning för mobboffer, hur begåvade de än må vara. Detta är de båda lite längre novellerna; även kortare nummer finns, med nästan lika hopplös grundstämning, och alla skrivna på samma vackra Kyrklundprosa. Av dessa övriga noveller kan den som boken tagit titel efter, om hur en ångvält en dag kom på besök i en villaförort, nämnas särskilt då det känns som om den är skriven för att analyseras. Ångvältar kan nämligen överges av sina förare, barn kan få för sig att leka i dem, och barn kan även hamna under dem – och det kan visa sig svårare än väntat att få stopp på dem, eller ens att hoppa av; om detta inte är tänkt att kunna tolkas symbolsikt vet jag inte vad som är.

Ångvälten är en debut värdig Kyrklund: pessimistisk, exakt till språket, stundom ironiskt gycklande mänsklig skröplighet. ( )