Willy Kyrklund (1921–2009)

Så, nu kan jag äntligen säga att jag läst vad som finns att läsa av Willy Kyrklund: möjligen ligger det artiklar och outgivna noveller och skräpar i någon byrålåda någonstans, men vad jag förstår har jag läst allt som finns utgivet i bokform.

Denna recension är dock inte en sammanfattning utan en recension av det material i Berättelser, dramatik, anföranden, artiklar som inte även getts ut i andra böcker: dels de två pjäserna Det svåra numret och Kaosfunktionen, varav den förra är så kort att den kommer lämnas därhän, samt sagda anföranden och artiklar.

Kaosfunktionen bygger till viss del på insikten om kaos – i den matematiska meningen, märk väl – betydelse för människan; denna oförutsägbarhet blir således här anledning till den grymma tillvarons förkortande för de gestalter som endast ges nummer, vars tillvaro kommenteras av filosofen F och ändas av Döden D. Har man läst något annat av Kyrklund vet man ungefär vad det handlar om.

Anförandena och artiklarna, så, är av mer varierad karaktär, men grupperar sig kring tre teman: Kyrklunds avsky för nationalism och religion, språk och uttryck samtvad som får kallas bildning. Om det första finns inte mycket att säga: det må vara naturligt för den som har rötter i Karelen och upplevt andra världskrigets moraliska bankrutt, men även självklara sanningar förtjänar att framsägas, speciellt när det görs på kyrklundsk prosa. Det andra ämnet behandlas på det sätt som kan förväntas av en stilist: man kan inte bli annat än glad när man ser sådan formuleringskonst, och man önskar att han kunnat hålla fler sådana föredrag. Bildningen, slutligen, tar många uttryck hos Kyrklund: först språk, men även matematik och de grekiska myter han inte kunde undfly i sitt författarskap, trots att han tycks ha känt en viss leda vid västerlandets kultur.

Även om således pjäserna kändes lite som redan genomtuggat material (Kaosfunktionen är väl dock troligen en av de bättre av Kyrklunds pjäser att i alla fall läsa), så är anförandena och artiklarna bra nog för att rädda i stort sett vilken bok som helst. Samlingsvolymen kan rekommenderas enkom för deras skull, även om man även kommer återfinna annat njutbart.

Länkar till recensioner av andra delar av volymen:
http://www.librarything.com/work/9083359/reviews/63247688
http://www.librarything.com/work/5174905/reviews/60732499
http://www.librarything.com/work/10010982/reviews/60732648
http://www.librarything.com/work/3261891/reviews/63247698
http://www.librarything.com/work/9083364/reviews/63247707
http://www.librarything.com/work/4814300/reviews/63247728
http://www.librarything.com/work/10106974/reviews/63247739… (altro)

Dags att recensera ytterligare två av Willy Kyrklunds pjäser; återigen saker som knappast är lämpade för den som känner behov av en smula tro på tillvaron.

I Gudar och människor har de senare blivit så många att de förra ser sig nödda att göra något åt saken: tidigare har människornas tillvaro i någon mån kunnat fördras då de bidragit till produktionen, men numer är de helt passerade av »arbetets heroer« (gudarna i fråga är grekiska), och det lilla värde människorna ännu tillmäts är som»etologiska« jämförelseobjekt. Detta värde anses dock vara för lågt, så snart tar gudarna sina flygplan och släpper ner insektsmedel på människorna, liksom ibland matpaket, under det att de samtidigt försöker tuta i dem att de kommer leva vidare i sina efterträdare: inte sina egna barn, men väl gudarnas. Människorna försöker naturligtvis göra något åt detta, men misslyckas grundligen och får kollektivt betala för en persons aktioner. För ovanligheterns skull känns alltså symboliken ovanligt lättgenomskådad, vilket knappast förtar något av kraften.

I Zéb-un-nisá är det istället fråga om en mer begränsad tragedi: stormogulen Aurangzebs dotter Zéb-un-nisá är fången i den bur hennes far byggt kring henne, och hennes kärlek till den unge poeten Aqil medför ett högt pris. Egentligen är det omöjligt att säga så mycket mer om denna korta pjäs handling, ty den är över nästan innan den börjat. Nämnas kan väl dock faderns diskussion om poesi med sin dotter under det att grymheten långsamt segrar.

Kyrklunds dramatik är inte heller denna gång av den art att den lär åtnjuta betydande populäritet; språket är väl lite för gammaldags förfinat för att riktigt passa på en scen, även om Zéb-un-nisá tydligen just nu ges i Helsingborg. Som läsning är det fullt tillräckligt, men knappast lika tillfredsställande som hans bättre arbeten.… (altro)

När Willy Kyrklund skriver dramer är det naturligtvis fråga om tragedier, även när ämnet kanske annars skulle antyda komedi. Eftersom de tidigare av dessa dramer utgetts i två samlingsvolymer tidigare skall de även behandlas så här: först ut alltså innehållet i Från Bröllopet till Medea, alltså Bröllopet, Platanhårsdialog på en ö i Aigaion samt Medea från Mbongo.

Bröllopet handlar om precis det titeln antyder: ett bröllop, närmare bestämt det mellan den osäkre Karl och den omhändertagande Elsa; Karl drabbas dock av kalla fötter, finner inte sig själv värdig Elsa, och måste övertalas av sina vänner att fortsätta. Sagda vänner är en samling av den ingenjörsmässiga tänkandet: ingenjör, möbeldesigner, läkare, och deras hjälp är av omänsklig förnuftstyp: om någon händelsevis skulle ge en hjälp skall man inte tro att man är något utan ta emot den, ty världen är hård nog som den är ändå.

Platanhårsdialogen är kort, ett samtal mellan två män på en grekisk ö, och glider snart in på den av Herodotos meddelade historien om Kandaules, som för sin undersåte Gyges uppvisade sin hustru naken, vilket fick till följd att hon tvingade Gyges att döda sin härskare och ta hans plats. Riktigt vad poängen med pjäsen är förblir dock dunkelt.

Medea från Mbongo, slutligen, är en transplantation av sagda Medea och Jason till nutidens Korinth: Medea är icke längre från Kolchis, Jason ej längre kungason utan småborgare, men tragedin är densamma: de skall snart skilja sig, Jason tänker gifta om sig, och Medea är upprörd. Här är det Jason som representerar det småaktiga förnuftet, beredd att ordna allt så bra materiellt och allt så tokigt känslomässigt; samma gamla idioti som vanligt alltså, trots att de äkta makarna nu har telefon indragen.

Som dramatik betraktat vet jag inte om det har någon särdeles fantastisk kvalitet: undantaget Platanhårsdialog är det knappast ospelbart, men Kyrklund gör sig nog bättre i den rena prosans form.… (altro)