En märklig blandning av språkvetenskap, kultur- och lärdomshistoria, delvis om de antika grekerna själva och deras språk, delvis om senare tiders förståelse av desamma. Dispositionen är kaotisk och hoppar på ett irriterande sätt fram och tillbaka mellan olika ämnen. ( )

Den som vill skriva kulturhistoria kan svårligen undgå grekerna och grekiskan. I över 2000 år har de varit en måttstock mot vilken nästan alla andra har mätts, en källa till inspiration och ett intressant område i sig själva. Grekiskan står jämte latinet för en stor del av det språket inom olika specialiserade områden, främst inom olika discipliner som sysselsätter sig med människan. För den som anser att herrar Sapir och Whorf hade rätt i sin hypotes att språket styr världsuppfattningen är det därför rimligt att börja med språket när de vill undersöka dessa gryningsmän.

Huruvida Eva-Carin Gerö hyser sådana åsikter kan jag inte säga, men i Grekiska: språket, kulturen, myterna är startpunkten änddock just den antika grekiskan. Förutom en grundläggande översikt över detta märkliga språk görs även nedslag i den grekiska kulturen – främst kanske vad gäller den grekiska synen på humor och sexualitet – och i diverse modern forskning kring olika grekiska problem, enkannerligen frågan Homeros.

Däremot lyser myterna med sin frånvaro, om ordet inte är avsett att syfta på nämnda forskning, en tolkning som dock bara leder till frågan om vad som i så fall skall betecknas som myt, och kanske viktigare, vad som inte skall det. Den interna uppdelningen av boken stöder i vilket fall en sådan hypotes, enär den är indelad i just »Språket«, »Kulturen« och – »Mötesplatser«. Av dessa är de båda första genomgående intressanta, medan den sista är betydligt svagare, med stoff som upprepas på ett sätt som gör att man förstår att det handlar om redan tidigare producerat material som här förts samman utan att samfogas, som dessutom ofta snarare redogör för rådande debatt i ämnet än vad författaren anser i frågorna. Det sista lider dock även inledningen av, där frågan om varför man egentligen skall studera grekerna diskuteras utan att Gerö egentligen tar bladet från munnen, utan föredrar att redogöra för vad andra sagt i frågan.

Andra svagheter boken lider av är att uttryck och påståenden ibland inte förklaras första gången: det kan gälla ett grovt skämt hos Aristofanes, en referens till kynikerna som »hundar« eller en missledande förklaring av tempuset aoriste från lärare i grekiska i syfte att inte förvirra alltför mycket (där hon säger att hon tror att sådan missledning inte är nödvändig men sedan inte förklarar vari den bestod).

Hade Gerö nöjt sig med den första och andra delen av boken och byggt vidare på dessa istället för att försöka införa en tredje pelare förstärkt dessa hade boken i sin helhet varmt kunnat rekommenderas till språk- och antikintresserade. Som det är nu bryter kapitlen om stoicismens historia, den homeriska frågan och Diogenes ganska starkt av från resten av boken på ett inte alltför tilltalande sätt genom sin detaljstudie av ämnen som är ganska isolerade från det grekiska i stort, och bör därför kanske hoppas över av de som inte är närmare intresserade av dem i sig själva. Som sagt är dock de tidigare delarna riktigt bra, och det är synd att boken inte redigerats hårdare. Då hade den kunnat vara fantastisk istället för bara riktigt bra. ( )