Tore Janson

I thought this was a really good cursory look at the history of latin. When I say cursory though, I mean it (only the first half of the book is actually devoted to its history). It does not go into great detail, it just rather charts its course through western history. Easy to read though and it gives a decent sense of the language and how it stands today. I will say though, for those who have actually studied the language, the second part could come in handy when trying to brush up. It gives a good concise overview of all the verb conjugations and noun declensions et cetera, so if you were going to try and read something again in Latin, it would be a great reference if you no longer possess your old text books.

In the authors defence, I have seen some people write criticisms as to how he presents Christianity. I have to disagree, it is not a bias on his part. What I enjoyed most was how much he balanced the ancient and sometimes pagan traditions along side the assimilation of the language within the Church. Obviously, the church won out, and the history of that battle is far from pretty on the side of the Catholic Church. Nevertheless he does give credit where credit is deserved, and that is in how the church was in fact able to preserve the language and ancient texts through the several houndred years of the middle ages during which a great amount of writings were lost.

I only give this a three because of how sketched out the history is told (and for the fact that it surprisingly has a good deal of spelling and grammer errors of its own, much like this post). I would still recommend this book to anyone who is interested in the subject but who does not wish to devote years of their life reading the actual scholarly work.… (altro)

Read the title of this book carefully, because book is just what the title says. It is not a book about historical linguistics, it is a book about the history of languages, placed firmly in the framework of political and social history. The book proceeds to discussion of how language itself might have evolved, through the identification of language families, through the development of individual languages, and finally to what the future might hold. The author is notably balanced in his approach, and modest in his claims. Overall, the focus is on European languages and on English in particular, but there is enough discussion of other languages and language groups to make this a more general approach than one often sees. One very strong point is the style. It is accessible and well-written, which makes it a pleasant read for the non-student even though it is clearly a textbook. And it avoids the "acadamese" that has become a curse in so much serious writing about the humanities. I didn't enjoy this book as much as "Empires of the Word", which covers much of the same ground, but that may be because that was a book written for popular consumption, and this is au fond a text. And I should stress that I learned a good bit from it, even though I have read a great deal on the topic.… (altro)

En av de nominerade till Augustpriset 2013 var Tore Janson för Germanerna. Inget klander för detta; det är en välskriven, balanserad och intressant bok om ett ämne som mår väl av att vädras.

Låt oss börja med att beskriva vad boken egentligen handlar om: i huvudsak folk som själva inte skulle använt ordet »germaner« om sig själva. Detta var nämligen en slags slaskbegrepp, använt av romarna för att skilja ut folk som levde på östra sidan Rhen men som de inte ville kalla skyter (en bra jämförelse Janson gör är att likna den vid senare europeiska kolonisatörers benämning »indianer« för alla amerikanska urinnevånare). Boken handlar förvisso också något lite grann om folk som var alltför ivirga att kalla sig detsamma, men bara som en motivering till varför ämnet är relevant.

Därmed inte sagt att beteckningen är oanvändbar: Germanerna hade tydligen vissa gemensamma kulturella drag, speciellt ett språk som var förvånansvärt enhetligt. Men när århundradena gick och personer som härstammade från det område romarna kallade Germania liber tog makten i olika delar av det allt rangligare imperiet så gjorde de det under andra namn, och utan vetskap om att de borde ses som speciellt besläktade med de folk som gjorde detsamma på andra sidan bergen.

Historien om hur man åter började koppla ihop dem är mycket senare, men boken inleds faktiskt med den: hur man i det allt mer fragmenterade tysk-romerska riket var i desperat behov av en enande historisk berättelse, och hur Tacitus Germania just då dök upp och förklarade att franker, tyskar och andra en gång var desamma. Med tiden utvecklades därur idén att vad en gång möjligen hade varit lite sant borde bli mycket sant igen (gärna under ledning av de som bodde kvar i området).

Janson förfaller dock aldrig till den nästan lika farliga idén att bara för att ett tankekomplex utvecklats till en ideologi som förtjänar att kallas ond så är komplexet därmed heltigenom felaktigt. De föreställningar som sedermera blev en viktig komponent i nordeuropeisk raslära må ha varit miss- eller övertolkade, men inte alltigenom ogiltiga. Germanerna hade troligen lite mer gemensamt än bara språket, även om det är mycket svårt att få fram annat än fragment eller allmänna idéer: även om man är medveten om att språk, efterlämningar och etnicitet inte är samma sak så kan man ändå se överlapp och försöka bilda sig uppfattningar om vilka gudar de trodde på, om det går att säga något om rättsuppfattningen (troligen inte helt: alla nedtecknade lagar är bevisligen påverkade av romersk rätt).

Bra läsning är det likväl, och om en del av historien som det kan vara bra att ha en god uppfattning om, så att man inte leds av diverse myter, oavsett hur vetenskapliga de en gång ansetts.… (altro)