Jag läste den här som fristående roman på littvet för en massa år sen. Jag gillade den då, men att nu läsa den i sitt sammanhang, som bok nummer sex i Jernbane-eposet, blir något helt annat. För första gången får vi på allvar se Didrik, AnnaStava och deras familj utifrån, och det är en minst sagt frustrerande bild som tecknas av drömmare utan verklighetsförankring, slarvrar och dumskallar. Blicken är Rönnogs, Isak Mårtens hustru, och det är rätt fasaväckande att följa hennes resa in i bitterhet och vrede. För i botten av boken ligger frågan vad som egentligen är lifsens själva rot, vad är det som ger människan orken att leva - glädjen eller vreden? Det är obehagligt att känna att man förstår Rönnog när hon hittar sin livsluft i den rena elakheten, missunnsamheten och föraktet.

Lidman forstätter vända och vrida på sina karaktärer och deras berättelser, variera och fördjupa ett grundtema. Abdon och hästen Stina fortsätter att spöka över sidorna, liksom Hagar och hennes avkomma. För att då inte tala om hela jernbane-fiaskot och konkurserna som följde därpå. Och varenda liten sak som händer är djupt engagerande och beskrivet så att det känns som en tät novell. Perspektiven öppnar sig och jag bryr mig om varenda en av dom här människorna ner i minsta biroll. Ofta häpnar jag över att jag bara läst några sidor, för att den episod som skildras känns så mycket större. Här slarvas inget bort med tomheter och pynt, allt knastrar skönt och knappt mellan tänderna.

Sara Lidman har skrivit fantastiska böcker, men frågan är ändå om inte detta är hennes mästerverk. Det säger inte lite. ( )