Some of them were a bit incomprehensible, but overall, they were really nice. Rather than being poems that you just let the ambiance wash over you, these are poems that you need to reflect on. ( )

Ingvar Björkesson tycks vara en översättare av det mer arbetssamma slaget, dessutom från fler språk än man tror skall vara riktigt möjligt. Bland hans senaste överföringar till svenska finns Pindaros oden, riktade till diverse segrare vid grekiska spel. Även om det inte förefaller finnas någon stilistisk skillnad mellan hyllningar till segrare i de olika spelen är detta den gängse sorteringsmetoden, och den första halvan av Björkessons mödor har därför samlats under titeln Olympiska och pythiska oden – spelen som föranledde de förra torde även den mest antikokunnige hört talas om, medan de pythiska, vars status närmade sig de olympiskas, stod i närheten av Delfi och alltså har namn efter Apollons orakel.

Dikterna är i allmänhet hållna efter en viss modell: en kort förklaring av vem de riktas till, därefter en längre mytologisk utläggning kopplad till denne, vanligen utifrån anfäder eller hemstad, men ibland istället kopplad till personliga egenskaper, och sedan en anropan om ytterligare lycka tempererad av en varning om att inte förhäva sig och nöja sig med de njugga mått gudarna beskärt de dödliga: om man någon gång gjort något bra och sedan kan få sitt minne hugfäst (till exempel via en hyllningsdikt av Pindaros, som ett litet tips till åhörarna) så kan man inte hoppas på mer. Ödet är nyckfullt och grymt, människan svag.

Detta upplägg gör att man slipper från det obehag som förbehållslöst smicker annars lätt inger, vilket man istället får prov på i Sture Linnérs annars trevliga inledning där denne höjer Björkesson till skyarna. Och inget ont om denne, men jag hoppas nästan att han sett sig tvungen att förlora lite av poesin i översättningen, eller att det är den snåriga mytologin (den som inte behöver använda de utförliga noterna är värd mycken respekt) som gör att den kommer bort, för mycket känns faktiskt platt: långa snåriga mytologiska redogörelser på vers som egentligen är menad för en annan typ av språk än svenskan.

Det finns kanske ett par andra småsaker att anmärka på, som att en kutter plötsligt dyker upp i Grekland, vilket i någon mån är korrekt men i alla fall för mig blir dissonant, men i det stora hela är det nog en rätt lyckad översättning för den som är ute efter idéinnehåll, även om detta i sig kanske blir lite väl svårsmält och hindrar andra kvaliteter att riktigt synas. ( )