Ola Wikander

Detta är en bok om väldigt gamla språk. Språk som inte kan användas för att upprätta några handelsavtal eller knyta affärskontakter, och med största sannolikhet inte heller för att få en dejt på någon bar någonstans i världen. Ändå finns det många människor för vilka dessa språk är i allra högsta grad levande och som har studerat dem och utforskat dem, näst intill fanatiskt.

I Ola Wikanders sällskap blir dessa språk nycklar till historien, till litteratur, filosofi och mytomspunna kulturer. Följ med honom på en resa genom årtusenden, hans fascination och nyfikenhet smittar!… (altro)

Titeln på Ola Wikanders Gud är ett verb verkar tyvärr inte direkt ha något att göra med överblivna skal av civilisationsförintande jättelika rymdskepp (även om han förmodligen inte skulle tycka illa om en sådan koppling), utan syftar snarast på att den hebreiske gudens namn, vanligen latiniserat som Jahve, i grund och botten likt de flesta semitiska ord troligen är just ett verb med betydelsen »vara«.

Huvuddelen av boken handlar om diverse gammaltestamentliga ting; finns det ett övergripande tema är väl det hur det där verbet har utvecklats från att urprungligen ha varit en stamgud för israeliterna, i sig inte särskilt annorlunda från t.ex. Baal, till att genom århundrandena gått att bli den främste guden, så den ende tillåtne guden att dyrka, och till slut den ende verklige guden. En nätt liten tripp som mig veterligen få andra klarat av mer än de tidigaste stegen av. Samtidigt är det en mycket slumpartad utveckling, innefattande vad som i efterhand ser ut som en religiös kupp för att öka Jerusalems prestige och kontroll och en teologi framväxt i den babyloniska fångenskapen.

Mycket av det presenterade tycks ha karaktären av introduktionskurs i exegetik, vilket är gott; det är ett område där det troligen kan behövas lite rättning då och då till följd av kristendomens i sig rätt egendomliga anspråk på historicitet (de av religionerna som inte på olika sätt går tillbaka på dyrkan av Jahve reser vanligen inga anspråk på att anses som korrekta bara för att en viss person skall ha gjort eller kommer att göra något vid en viss tidpunkt). Wikander förklarar också varför exegetiken är att betrakta som en vetenskap, och hur detta trots att man egentligen inte tar ställning till sanningsanspråken i Bibelns utsagor om Gud leder till spänningar för de troende.

Bokens försök att visa på relevansen i Gamla testamentet är också tämligen välbalanserat; tack och lov blir det inte till en lång upprepning av sentida influenser (även om han gärna kunde få vara lite mindre beskäftig när han citerar Leonard Cohen), även om det som finns kanske ger ett lite slumpartat intryck. Tillsammans med att en del upprepningar inte riktigt redigerats bort är detta dock enda större anmärkningen.

Gud är ett verb är helt enkelt ännu en i raden av läsvärda böcker från Wikanders penna, och även om han nu rört sig en bit bort från de språkfrågor han började med har han inte helt släppt dem.… (altro)

Uttrycket »döda språk« är något märkligt: vanligen används det om språk som om de skall räknas som döda lämnat efter sig tillräckligt med kropp för att konstgjord andning skall vara möjligt: det finns inte mycket etrusikiska, men det som finns är hyfsat väl förstått. Sumeriskans rester finns främst bevarade tack vare akkadisktalande, men kvar finns dt. Hebreiskan har till och med fått nytt liv, låt vara modifierad, och något liknande vore möjligt med till exempel latin (fast det finns nog inte så många som vill använda Montaignes fostringsplan).

Likväl: elva språk i olika stadier av nedbrytning lyfts fram och undersöks i Ola Wikanders I döda språks sällskap, varigenom förhoppningsvis nya mängder konserveringsvätska kommer dem till nytta. Förutom de som nämns ovan (undantaget latinet) får man lära sig mer om bland annat anglosaxiska, sanskrit, koptiska och oskiska: man meddelas kunskaper om vilka det var som talade språken, om och varför de slutade med detta, vad man kunnat lära sig från språken, en del om grammatik och ordförråd, och man får textexempel.

Det blir så klart inte speciellt djupt när ett språk och den kultur det använts i skall förklaras på dryga dussinet sidor, men det är ändå en försvarlig mängd kunskap som ryms, och den framförs med omisskännlig entusiasm (även om det faktum att en gud blir så arg att han sätter på sig skorna på fel fot troligen är roligare när man läser i originalet än när det traderas vidare). För en liten stunds språkstudier är detta trevlig läsning.… (altro)