Esaias Tegnér (1782–1846)

Man kan tycka vad man vill om vuxna män som leker vikingar och kallar sig »Einar Tambaskjälfver« och »Bodwar Bjarke«, men att Götiska förbundets svärmeri för de gamla nordborna lett till en del utmärkt poesi går inte att förneka. Förutom Geijers två kända dikter så är den främsta frukten Frithiofs saga, om den unge Frithiof som till följd av sin kärlek till leksystern Ingeborg till slut tvingas till landsflykt när han vägrar bistå hennes bröder, kungarna Helge och Halvdan, i deras krig mot kung Ring och efter en del förvecklingar lyckas sätta eld på Balderstemplet.

Det är lite förvånande att en biskop (när verket avslutades och publicerades var han vigd) kunnat publicera sånt här: det finns förvisso ett försök att i den avslutande dikten identifiera Balder med Kristus, men det skorrar rätt falskt och är tveklöst eposets svagaste parti. Annars är det faktiskt riktigt bra vers; till och med hexametern och andra för svenskan svårpassliga mått flyter bra – verket är indelat i 24 olika romanser, alla på olika mått, och som sagt, undantaget den sista är de alla riktigt läsbara.

Historien är väl annars vad man kan vänta av någon som fördruckit sig på isländska sagor, romantik och allmän ädelhet: Frithiof som viking slåss främst mot andra sådana, och han skonar de som inte vill slåss och annat högst opiratiskt; han tvingas vid ett tillfälle trött slåss mot kämpen Atle, och besegrar denne först i svärdkamp och sedan i brottning, och denne ligger då kvar för att han skall kunna hämta sitt svärd och dräpa honom, och annat liknande. Den ende förekommande skurken är egentligen Helge, blotare och mot Frithiof djupt avog, och det mesta framstår på något sätt som ett gudarnas ingripande.

Nåväl, som helhet sätt är det imponerande på många sätt, och man är beredd att ta den överdrivna höviskheten, en del anakronismer och en asatro sedd genom väldigt kristna glasögon när berättarkraften är så stark.… (altro)