Ola Skogäng

Med tanke på att det tydligen inte utkommit någon mer bok om Theo så hade jag väntat mig att Den helige ande skulle ha stängt några fler dörrar. Det är inte ett dåligt slut, utan fullt stilenligt med vad som varit tidigare och fullt i linje med just denna historia, men likväl så hade man kunnat tänka sig det lite mer stängt, med lite fler svar på de frågor som funnits med under seriens gång.

Likväl: den här gången är det en tredelad historia: ett spår följer Theo och Amir Kairo som i Jerusalem försöker hitta sista delen av gudamaskinen innan Ahasverus gör det (att de aldrig lär sig), ett följer Max i Stockholm som lägger ihop de sista delarna av sin utredning från förra boken och nu visar hur den varit relevant för historien i stort, och sista delen följer Felicia som tagit med sig Helga in i dödsriket och där försöker uppliva henne igen, med hjälp av Nikola Tesla och Robert E. Cornish. Till slut sammanstrålar de alla lagom i tid för att stoppa undergången och lära sig en viktig läxa.

Återigen växlar berättandet mellan att vara mycket skickligt visuellt och lite stolpigt i text, i synnerhet när de nytillkomna läsarna skall välkomnas. Man hoppas det skall komma en del till, samtidigt som det känns som en rätt värdig punkt att avsluta vid.… (altro)

Andra delen i Theo-trilogin Deus Ex Machina, Sonen (kan ni gissa namnet på sista delen?) låter Theo, Emanuel/Christopher och Hasse söka upp Magnus Ladulås för att få reda på platsen för den andra delen av gudamaskinen, men Amir Kairo vet vad de håller på med och är dem i hälarna, samtidigt som han också fortsatt står i förbindelse med Helga. Under en resa till Milano för att ta reda på andra delen av pusslet kastas allt över ända, och helt plötsligt har två av delarna hamnat i fel händer.

Samtidigt undersöker Max en mystisk lägenhet i Stockholm, och försöker hålla chefen borta från sin rygg, båda med mindre lyckat resultat,

Man känner igen sig: Thollin tar hand om Max med äran i behåll, Skogäng Theo och har ungefär samma styrkor som tidigare: de rena teckningarna och stämningen, medan dialogen ibland blir lite styltig. Snart dags för upplösning!… (altro)

Den senaste (sista?) berättelsen om Theo och hans ockulta kuriositeter heter Deus ex machina, och har delats upp i tre volymer; den första av dessa heter Fadern. Förutom Ola Skogäng har även Daniel Thollin fört pennan och berättat denna historia, som även faller isär i två någorlunda separata episoder.

I den första, som Thollin verkar stå bakom, utforskar Theo, Max och några lokala förmågor ett tempel under Väsman utanför Ludvika. Sjön har på något vis tömts på vatten, ett atlantiskt tempel har dykt upp, och två pojkar har försvunnit in i det. Förutom atlantidernas inskriptioner finns det dessutom en mystisk dimma som skickar utforskarnas värsta skräck mot dem. I templet möter de dessutom en gammal automaton i ett rum som en gång verkar innehållit något farligt, men som nu verkar försvunnet.

I andra delen försöker Theo och Helga, tillsammans med Theos vän Hasse (en kändis från andra sammanhang) och Swedenborgs huvud söka rätt på var automatonen kommer från, och får svar på fler frågor än de velat. Samtidigt fiskas en gammal bekant upp från havsbotten.

Historien är något oavslutad, och det första äventyret är lite förnumstigt berättat. Thollins stil fungerar ganska bra, men man ser att den skiljer sig från Skogängs: det är inte lika rena ytor och linjer, och människorna ser mer väderbitna och slitna ut. Det fungerar, men man ser tydligt när Skogäng tar över stafettpinnen. Det hela kan nog arta sig i de senare delarna, men än är det på det hela taget för tidigt att uttala sig bestämt.… (altro)

När nu Mumiens blod äntligen kom i nyutgåva var jag tvungen att skaffa den: hade jag de två efterkommande delarna så skulle jag ju behöva den här också. Att det är en första del syns inte på linjer och tuschning, men däremot i berättandet: det är mycket som skall förklaras, som varför Theo är en björn, vem Amir Kairo är, och en hel del annat, och det görs stundom lite väl tunghänt, med långa berättande bubblor.

Även berättelsen är väl också något förvirrande: det finns en hel mängd olika esoteriska inslag, och det tycks aldrig helt självklart vad som bara är trams och vad som faktiskt har grund i sanning (utöver vad Theo berättar). Detta är ändå de roligaste bitarna, med Swedenborgs huvud inlagt i alkohol, statyer som väckts till liv, fiskvarelser och en vampyr som härjar i Stockholm. Problemet är väl snarast att emedan Skogäng är en fantastiskt tecknare och Stockholmsskildrare så är hans förmåga att lägga upp en berättelse inte riktigt på samma nivå. Det är trevligt, och spännande, men det sätter sig aldrig riktigt perfekt.… (altro)