Tony Samuelsson

Det finns en hel del att säga om Kafkapaviljongen: mest uppenbart är den alternativa historieskrivningen, med ett segrande tredje rike i vilkets sfär Sverige dras in och till slut blir det mest germanska av länder, och hur man skulle kunna tänkas dra paralleller till en samtid där ett parti som för tjugo år sedan klampade runt på gatorna i kängor och rakade skallar nu sitter i riksdagen och blir upprörda när de andra partierna inte gör som de vill.

Ett annat alternativ är att fokusera lite mer på just de där skeendena för sjuttio år sedan; vad som hänt med en värld där Hitler var slutlig segrare och där judeförföljelser och liknande var något som inte längre sågs nödvändigt, men där folk går om kring och är lite smårädda för judiska terrorister från de okontrollerade östmarkerna. Hur reagerar människor som plötsligt finner sig leva i något annat än den demokrati de velat tro på?

Båda dessa blir till slut dock snarast försök att ta politiska poäng (väl förtjänta sådana), och kommer långt från vad boken egentligen handlar om: hur man överlever i ett samhälle som går på tvärs med ens egna värderingar. Huvudpersonen, Sigger Eriksson, är författare: i ett av bokens tidsplan en firad sådan, medlem i det »parlament« som führern Speer håller sig med, en koryfe med endast smärre demokratiska böjelser, icke tillräckliga för att vara ett problem. I de två andra planen skildras dels hur de svenska nazistpartierna vinner alltmer makt i takt med att det står alltmer klart att Tyskland är påväg att betvinga Ryssland och vinna kriget, och hur Sigge försöker göra motstånd, genom att rädda judar och rädda litteratur, dels hur han efter att han blivit tillfångatagen sätts på specialanstalt för att han skall rehabiliteras och kunna gå ut i det nationalsocialistiska samhället som författare och forma massornas tankesätt i ny riktning. I fängelset sitter också andra författare, bland dem Stig Dagermann, tidigare framstående motståndsman.

Boken är också en skildring av hur Sigge mer och mer inser hur illa han passar i det nya riket, och att han måste bryta upp: hans förflutna gör sig mer och mer påminnt, och den han var då skulle knappast accepterat den han var idag.Uppblandat med detta är minnet av hans forna älskade Nina, mor till hans son, vilken uppfistrats under annat namn (och huvudperson i Samuelssons tidigare Jag var en arier, som man inte behöver ha läst men vars handling flätas in här).

Nå, en bra bok, som är satt i en alternativ verklighet som utforskas men aldrig ställs som ursäkt för berättarmässig lathet. Mycket rba.… (altro)

En mycket intressant kontrafaktisk roman. Den skickligt uppbyggda fiktiva världsordningen utgör en mycket trovärdig fond för de trapatser huvudpersonen Thomas utsätts för under sitt sökande efter sanningen.
Samuelssons text engagerar och man vill veta hur det ska gå. Och det är mycket stimulerande att "pussla ihop" författarens världshistoria (som hans skickligt portionerar ut i små bitar) och jämföra den med historien vi lever i.

Men. Hur slutar det egentligen. Jag var tvungen att läsa prologen igen, sedan jag avslutat sista sidan.… (altro)

Stockholm, 1976. Thomas Robladh och hans vackra, litteraturstuderande flickvän Karin är på väg till en fest hos hans föräldrar, där stora delar av den litterära parnassen förväntas dyka upp, inberäknat Stefan Ullman, den författare Karin doktorerar på. Thomas, som hållit den senare detaljen hemlig, anar inte att det är upptakten till ett drama där hela hans världsbild skall slås i spillror, eller att Karin har sökt sig till honom delvis för att kunna komma närmare det nationalsocialistiska ledargarnityret. För det är inte det Stockholm vi är vana vid som skildras i Tony Samuelssons Jag var en arier, utan ett Stockholm som är andra huvudstad i ett stortyskt rike som brett ut sig över större delen av Europa, ett rike där Albert Speer är führer och Thomas far är den högste svenske befattningshavaren.

Romanen följer de tre – Thomas, Karin och Speer – under några månader, varunder Karin förbereder sig för sin del i ett attentat mot führern, Thomas kommer upptäcka saker om sig själv, och Speer besöker älskarinnor och funderar på vad man skall göra med Hitlers hjärna, som ligger i en burk någonstans i Tyskland. Via Speer får man främst redan på hur denna nazistiska värld ser ut (även om den bilden är något oklar), hur Sverige är det mest lojala av alla lydländer och hur Speer har valt att välja ut främst författare till det parlament som han tycks låtsas dela makten med efter att ha förrått Hitler. Speers nationalsocialistiska rike är väl inte riktigt en klassisk dystopi; det finns en hemlig polis och man anar hur hemskt »kortskallarna« har det, men förutom Hitlers hjärna finns det inga fantastiska inslag, däremot en hel del perverterad vetenskap: något slags hjärntest som kan avgöra vem som är en »äkta arier« (och en plastikkirurgi som kan anpassa ens ansikte efter hur det förväntas se ut: vackert om man är »rasren«, fult annars), en historieskrivning som går ut på att visa hur germanerna styrt världsutvecklingen, och att Treblinka och andra förintelseläger egentligen var platserna för stora slag i kriget mot judarna.

Bokens stora styrka är att den aldrig tar det enkla spåret och blir till enkel kontrafaktisk historia, med en handling som främst syftar till att visa så mycket av hur hemska nazisterna är. Delar av handling kräver faktiskt inte ens just ett nationalsocialistiskt Sverige: de stora lögnerna hade varit annorlunda, men något liknande hade kunnat skrivas om tillvaron även i andra diktaturer. Samtidigt är det ingen tvekan om att det är just nazism det är frågan om, med dess motvilja mot såväl kommunismens klassretorik som »semitisk demokrati« samt en hel del rasidéer om det »germanskt vackra« och »anglosaxiskt fula«.

Mer problematiskt är väl då sättet som riktiga personer blandats in i leken: Olof Palme, Björn Skifs och Bo Holmström skymtar förbi; Speers säkerhetschef tycks vara Heinrich Böll, och en filmare som gör avskyvärda dramer om den ariska forntiden kallas Ingo Bergman . Visst, det är inte orimligt att många av de personer som verkligen var kända under det riktiga sjuttiotalet skulle ha varit det även i ett Stortyskland, men denna fiktion är halvhjärtat genomförd: ibland uppträder personer under sina riktiga namn, ibland är de lätt förklädda.En mer konsekvent behandling hade kanske inte gjort poängen smakfullare men i alla fall tydligare.

Jag var en arier är dock i slutändan en viktig bok som utnyttjar det kontrafaktiska greppet på ett vettigt sätt: den visar på nazismens omänsklighet utan att tvinga ner näsan i den, och den visar hur lätt det kan vara att i efterhand sätta sig på moraliska höga hästar. Rekommenderas.… (altro)