Åke Ohlmarks (1911–1984)

Jag inhandlade i huvudsak Åke Ohlmarks Tolkien-lexikon – med allt från Alvhem till Örtplyte i syfte att bli underhållen, och i alla fall inledningen bjöd på ett par glada utrop. Min favorit är klart konstaterandet att ett lexikon av denna art är nödvändigt eftersom

Tolkien nöjer sig ju aldrig med ett enda namn för en person, en ort eller en företeelse.

Och varför skulle då översättaren vara sämre? Nu anges ju vissa av de tokigheter man kan hitta i Sagan om ringen i ett litet appendix som »Tryck- och korrekturfel«, vilket väl i ett par fall får anses som fullt rimligt, som »Sam Gebir→Sarn Gebir«, men i andra fall är det väl snarast en rörig översättare som är att beskylla än tryckare och korrekturläsare.

Finns det då något att säga om själva lexikonet? Nja, jag läste igenom »A« och bläddrade lite slumpvis, och det var inget som direkt stod ut som oförlåtligt, mer än att Ohlmarks inte har förstått skillnaden på valar och maiar, men det har inte mycket med hans översättning att göra, och en allmän vilja till etymologiska tveksamheter. Det finns troligen en smärre hord mindre och större fel, men jag orkar inte söka dem. Det borde dock finnas bättre resurser tillgängliga för den som är intresserad av Tolkieniana, även om denna möjligen är unik i att den också tar upp hans forskargärning och upptar uppslagsord som har att göra med medeltida litteratur.

Men ändå: boken är inte tillräckligt galen för att roa ordentligt, inte pålitlig nog att använda som tänkt.… (altro)

Om Åke Ohlmarks översättning av Sagan om ringen är av ojämn kvalitet så är hans egenskrivna Sagan om Tolkien rena Emyn Muil: här finns en del rätt intressanta genomgångar över vad namn kan ha kommit ifrån, en kort genomgång av Inklingarna, sammanfattningar av diverse fornsagor som inspirerat till Midgårds historia, en genomgång av livet vid Oxford universitet och faktiskt också en knapphändig biografi över Tolkien själv. Samtidigt finns det långsökta idéer, vansinniga missuppfattningar, banala sammanträffanden som blåses upp till viktigheter och en påtagligt nöjd Ohlmarks: tänk att han hittat och översatt detta i hans ögon odödliga mästerverk.

Det är svårt att veta exakt var man skall börja med bokens fel och brister: den rena okunnigheten om historien (exakt hur fick Ohlmarks för sig att Celebrimbor var den som tog Maktens ring från Sauron?), misstolkningarna (Drogo Bagger blir här såväl ett fyllo som mördad av sin hustru den där dagen i båten), övertolkningarna av sammanträffanden (ja, det finns många tillfällen då det är ett visst antal personer med vid ett visst tillfälle både i Sagan om ringen och i någon isländsk saga), sådana hårddragningar av jämförelser att de helt går av (visst, man kan möjligen se aspekter av Sigurd Fafnesbane i Frodo, men det betyder inte att man kan jämföra Galadriel med Brynhilde), eller försök att hitta namnlikheter som blir helt vansinniga (»Saurman« sägs ha inspirerats såväl av latinets »sarmen«, ›torrt ris‹ som något »Saras« i Arthursagan). I vissa fall skulle detta kanske kunnat mattas av läsning av Silmarillion, som mot slutet annonseras vara på väg, men det mesta får skrivas på Ohlmarks ohejdade fantasis konto.

Det hjälper inte heller att Ohlmarks också framför diverse Birger Nermansk »historia«, att han antedaterar Beowulf med tvåhundra år, att han menar att fallohiderna är en slags bushmän (förutom att de är korta syftar namnet uppenbarligen på att de gömmer sin fallos likt vissa »primitiva« folk), och att det hela är skrivet utifrån andrahandskällor. I slutändan liknar det mest att läsa En blå bok: komplett men fascinerande vansinne uppblandat med enstaka glimtar av förnuft.… (altro)