Vilhelm Ekelund (1880–1949)

Vilhelm Ekelunds poesi känner jag inte närmre, men om den ens närmar sig det mål han tecknar i Antikt ideal, eller det fåtal sidor jag läst i Båge och lyra, måste den vara av en ovanligt själlös sort. Förutom att essäerna är av den sort, som tycks ha kommit till främst för att påvisa författarens enorma bildning, verkar de helt besatta av att dela upp och döma litteraturen enligt det enkla mönstret att allt romantiskt är föraktligt, feminint och förtärande, medan det klassiska (och därtill kan inte allt från klassisk tid räknas, utan bara sådant som helt sållar sig till Ekelunds ideal) är manligt, ädelt, klart.

Detta skulle väl kunnat gå för sig, om nu författaren förmått anlägga någon annan min än den gravallvarlige förkunnarens, och om han själv förmått skriva någorlunda klart, istället för att kokettera med sina kunskaper (latin och tyska och italienska, minsann!). Att han sedan väljer ämnen som i många fall har kvävts under senare tiders författarskap (läses von Platen och Hölderlin numera, för att ta som exempel de som behandlas i den allra första essän?) och i varje fall utgår från att man som läsare är närmare bekant med dem hjälper knappast (Jag kan möjligen följa hjälpligt med när han behandlar de grekiska tragöderna, Goethe eller Tegnér, men von Platen, Nietzsche och Leopardi ligger bortom mig).

Ekelund må vara en hur inflytelserik författare som helst, men mig har han i vilket fall inte lyckats vinna över. För det krävs att man har fler trick att tillgå än ett evigt harpande om hur sunt manligt det var under antiken.… (altro)