Om det någonsin funnits någon mer härsklysten, bättrevetande och detaljstyrande kung än Gustav Vasa så är jag beredd att äta en ganska liten hatt: som han framstår i de av Alf Åberg sammanställda breven är det klart att det inte fanns någon fråga kungen fann för liten för att ge order om. Västgötarnas biskötsel, taktiken i kriget mot Ryssland, skogsröjning, kunskapare bland menigheten, den sura fisken som kommer från Norrland: allt har han synpunkter på, och han väntar sig uppenbarligen att bli åtlydd.

Andra brev är mer Machiavelliska: löften om räfst och rättning till oroliga landsändar, försök att skylla högre skatter på andra, vädjanden till menigheten att betänka hur det var i de gamla dåliga tiderna innan ordning och reda infördes, raka utskällningar. De trick kungen inte kunde tycks inte varit värda att kunna. Någon enstaka gång skymtar privatmannen förbi, som i ett brev till hustrun där han hoppas på en lugn tid framöver, eller ett till dottern där han säger åt henne att hon troligen blivit sjuk på grund av alla sötsaker hon stoppar i sig.

Stavningen har förvisso moderniserats av Åberg, men syntaxen är likväl oftast ovan och obekväm, speciellt i de långa satser som ibland utställes. Den språkliga kraften framgår likväl ofta mycket tydligt, som när han tillsäger adel och fogdar att inte okväda soldatrekryterna:

Till det sjätte och yttersta skall ock ingen av adeln, fogdar, skyttar eller andra hörakteligen underkuva, pucka eller illa traktera våra knektar, synnerligen de som uti vår tjänst nyss antagna äro eller härefter bliva kunna, kallandes dem tröskare, burbänglar och andra obekvämliga namn, för det de till äventyrs icke så skickeliga äro som de där längre tjänst hava och varit under hopen.

Man får en god insyn i sinnet på en härskare som själv hissat sig till makten, ökat och vetat att behålla den. Inte alltid uppbyggligt, men lärorikt. ( )