Enda anledningen till att idag ge sig på att läsa Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar torde vara kulturhistoriskt, för att se hur historien presenterades i början av 1900-talet. Verket är fyllt av unken nationalism och rena felaktigheter.Ibland uppnås rent komiska effekter, som när Kalabaliken i Bender beskrivs och man trots all beundran för Karl XII, med»ljungande glans i ögonen«, ändå bara ser en halsstarrig tokstolle som uppfylld av sin egen ära kastar bort sina underlydandes liv, fullständigt i onödan. Det enda som möjligen skulle kunna räddat boken är de anekdoter som numera tycks vara utränsade ur historieskrivningen, men dessa återfinner man i betydligt sympatiskare förpackning i Alf Henrikssons Svensk historia ( )