Jag måste erkänna att jag är något tveksam till hur jag skall betygsätta Gunnar Wetterbergs Från tolv till ett: Arvid Horn. Antingen gör jag det utifrån författarens intentioner, eller utifrån vad det i slutändan bidde. Författaren har nämligen ämnat skriva en biografi om denna krigare och statsman, som frihetstidens första decennier förde Sverige med säker hand, undvikandes att dra in landet i tidens storpolitiska konflikter, en politik vars klokhet blev uppenbar efter att hans politiska motståndare fick makten och drog in Sverige i två konflikter som riket kom undan billigare än rimligt. Ambitionen att skriva en biografi har dock nästan helt förfelats; det här är snarare en brett upplagd skildring av den svenska politiken, sedd från Stockholms synvinkel, under Karl XII:s senare år och lejonparten av Fredrik I:s dagar på tronen. Detta gör att emedan Horn nästan alltid finns där i bildens centrum, så är det utan nästan ständigt en bild utan riktig skärpa. Jag kan inte säga att jag vet speciellt mycket mer om Horns person efter läsningen; bara en hel del om vad som skedde vid hans år vid makten, och då knappt vad han gjorde för att få det att ske. Hans politiska program diskuteras endast helt kort, och även om det är möjligt att det omdöme om honom som en man som såg till att hålla sig själv vid makten och hålla Sverige utanför krigen, utan vidare mål, så känns det som ett väldigt futtigt utbyte av 700 sidors biografi.

Om jag istället väljer att tolka den som allmän historiebok blir omdömet något bättre: man får god inblick i de besynnerliga turer som svensk politik gick igenom under Horns levnad (som ger ett märkligt intryck av blandning av demokrati och diktatur; utrensningar bland politiska motståndare var legio, och avrättningar förekom, ehuru endast i ett fåtal fall). Skildringarna av det storpolitiska spelet i Europa får stort och välförtjänt utrymme, och boken är nästan bäst när rävspelet mellan tidens stormakter skildras, med Sverige som en tredje rangens bricka. Detta bidrar dock naturligtvis till att fokus försvinner från Horns gärning. Dessutom bör särskilt påpekas att baksidestextens påstående om att boken »speglar hovliv, kultur och levnadsvillkor« är ren lögn. Boken handlar om storpolitik, finansiell politik och Horns offentliga karriär. I den ordningen.

Så, vad blir omdömet då? Tyvärr kan inte ens ifrångåendet av tolkningen som en biografi rädda den. Ett sådant gör att visserligen anmärkningar om att Horns privatliv endast tycks vara av intresse när han gifter sig eller förvärvar gods eller bristen på analys av honom som person direkt faller, men istället blir andra viktiga, såsom den nästan totala bristen på annat än den traditionella historiebilden som ett ämne om »kungar och krig« (det är helt acceptabelt att skriva om endera, men då bör en sådan intention presenteras från början). Den europeiska politiken presenteras som om den endast och enbart styrdes av de olika kungarnas och höga ministrarnas omdömen om varandra. Man får till exempel aldrig se en koppling mellan de svenska och engelska varianterna av politisk representation och maktfördelning mellan folkförsamling och regering, trots att ett sådant vore mycket intressant med tanke på den svenska riksdagens unikt starka ställning. På det hela taget kan jag alltså inte rekommendera verket för andra än de som hyser ett starkt intresse för det tidiga sjuttonhundratalets politik. Dessa kommer troligen å andra sidan uppskatta den ingående skildringen. ( )