Liked the premise- found the execution a bit confusing will probably try another before I make up my mind ( )

Reporter, Philip Dryden, stands in the ruins of his childhood home waiting for a killer while the flood waters rise around him. London journalist and first-time novelist Kelly then jumps back a week, introducing Dryden on his way to a watery crime scene in the damp, frozen Cambridgeshire Fens.

He rides in a decrepit taxi driven by the mountainous, mostly silent Humph, kept on retainer by Dryden, who hasn't driven a car since the accident that put his wife, Laura, into a coma two years earlier. Philip was driving. His car was startled off the road into one of the Fens rivers and he remembers little else, except that he was pulled out in time and his wife wasn't. He left his fast-track Fleet Street job and came home to the Fens to become senior reporter for the local weekly and visit his wife's hospital room in the evenings.

The police are winching a car out of the water when Dryden arrives. In the trunk is a body. But when a second body - 30 years dead- turns up during some restoration work on the cathedral roof, Dryden's investigative skills prove more adept than those of the local police. He seizes his chance to trade newspaper resources for the sealed file on his accident. But the killer doesn't plan to sit idly by and let Dryden ferret him out.

The cover of The Water Clock boasts impressive blurbs from Colin Dexter, Val McDermid and Donna Leon, which makes for a very impressive debut. I don't want to hype it up too much - it tends to lead to disappointment - but it's an atmospheric, dark and watery book well worth your time. ( )

Serviceable crime thriller set in the Fens. When a dead body is found in the boot of a crashed car, local journalist Philip Dryden dusts off his Fleet Street investigative skills and sets to work to outwit the local plods and solve the crime first. This suffers from some fairly basic characterisation, too few red herrings, and an awkward climax, but it'll while away a train trip and is entertaining enough. ( )

Philip Dryden arbetar som journalist på tidningen The Crow. En dag får han nys om att polisen är på väg att dra upp en bil ur vattnet som några ungar hade fått syn på när de var ute och åkte skridskor. Polisen drar en suck av lättnad då bilen till synes verkar vara tom. Lättnaden lägger sig dock snabbt då de hittar en illa misshandlad man i bilens bagagelucka. Att det är mord råder det inga tvivel om.

Dryden, som är ganska trött på att skriva om bortsprungna hundar och guldbröllop, känner att den här storyn kommer att bli hans stora genombrott. Kort efter fyndet i bagageluckan hittas ett skelett i den gamla bykyrkan. Dryden upptäcker snart att de båda morden har många gemensamma nämnare. Riktig huvudbry får Dryden när han inser att det även finns kopplingar till den personliga tragedi som drabbade honom två år tidigare som ledde till att hans fru, Laura, hamnade i koma.

Dryden kämpar oförtrutet vidare och beviset på att han är på rätt väg får han genom att han vid två tillfällen hittar små hotmedddelanden under Lauras huvudkudde. Nu gäller det för Dryden att snabbt drar åt nätet kring mördaren innan han förlorar sin fru för alltid.

Största behållningen med Vattenuret är Jim Kellys underbara språk. En bok vars första kapitel börjar med raderna: ”Humphrey H. Holts registrerade minitaxi kröp fram över marsklandet likt modellbilen på ett jättelikt Monopolbräde” (s.15) slår fullständigt knock out på mig. Och så fortsätter det. Det är länge sedan jag läste en bok där språket helt har tagit andan ur mig. Tyvärr tappar den lite på slutet, men det är ändå språket som gör att boken får ett godkänt betyg.

Då, Jim Kelly, arbetar som journalist på Financial Times i London vid sidan av sin författarkarriär är det knappast en slump att vi hittar en journalist i huvudrollen i hans böcker. Man ska skriva om det man känner till sägs det ju och Kelly gör det riktigt bra. Man får en bra känsla för hur en journalist arbetar och vilket stressigt liv de lever då de hela tiden måste vara med där det händer, när det händer.

Intrigen då? Nja, den blir aldrig riktigt spännande och tempot dras ner avsevärt varje gång Kelly låter en för tillfället okänd röst berätta saker från det förflutna. Dessa partier är skrivna med kursiv stil (varför tjuras författare med att använda sig av detta ”trick”?) Jag antar att syftet är att förhöja spänningen ytterligare, men det enda som händer är att intrigen sätts på paus innan den så sakteliga åter tar fart, fram till nästa paus osv.

Det är extremt många karaktärer i den här boken och det är nästan helt omöjligt att hålla koll på vem alla är och vad de bidrar med i berättelsen. En av dem byter dessutom namn mitt i berättelsen och det gör inte det hela lättare. Visserligen har namnbytet en avgörande betydelse för själva intrigen, men det förvirrar trots det läsaren en hel del. Två karaktärer utmärker sig dock lite extra: Dryden och hans chaufför Humph. Det är dessa båda herrar, och språket så klart, som skulle kunna få mig att läsa bok nummer två Den förlorade sonen. Dessutom så känner jag ett starkt behov att att få veta hur det går för Laura. Jag önskar henne ett bättre öde än att ligga i sin säng på sjukhuset som en säck potatis i resten av hennes liv.

Vattenuret nominerades för övrigt till John Creasy Dagger Award 2002 och den ingår i boklistan till min Thriller-utmaning som nu börjar närma sig sitt slut. ( )

A complex plot with a rich cast of characters is presented in a tight mordant style lightened with a drily sceptical wit. Kelly evokes the unique landscape of the Fens without resorting to descriptive paragraphs; the environment is wrapped around his characters who are characterised in a similar technique by the inclusion of small definitive observations. Only the final chapter weakens the whole; a couple of sketchy pages that lack the assurance of those that preceded it. ( )