Ett kan vara säker på om framtiden: den blir aldrig som den var förr. Detta kan man vara extra säker på vad gäller firma AB Svenska ord: det kan komma humorister och humanister med liknande bredd och djup som Hans Alfredsson och Tage Danielsson, men de kommer i så fall knappast få samma enorma genomslag, möjligt enbart i den tid då TV utgjordes av en eller två kanaler, och alla såg samma program och sedan kunde skratta åt samma skämt (om det så handlade om Fingal Olsson eller sannolikheten för att Harrisburg-olyckan skulle hända i Harrisburg). Detta är i alla fall den enda förklaring som ges i Staffan Schöiers och Stefan Wermelins Hasse & Tage: Svenska ord & co: Saga & sanning som även någon som inte delade den allmänna förtjusningen skulle kunnat skriva under på.

Om nu någon sådan person finnes. Jag må nu knappast representera min generation fullt ut, men även för mig har Hasseåtage alltid varit något som hört dåtiden till, klassiker som kan roa men som aldrig skulle komma med något nytt specifikt rörande samtiden, oavsett att jag är tillräckligt mycket stofil för att faktiskt låta mig roas är en annan sak. Boken är således egentligen inte så mycket menad för mig, som bara har fått ta till mig deras produktion i form av enstaka filmer eller fragment.

Nåväl, även om dess framgång till viss del bygger på nostalgi behöver man faktiskt inte ha sett alla dessa revyer och filmer, eller hört sketcher, låtar och monologer för att finna den trivsam: Schöier och Wermelin kan berätta på ett sätt som roar utan att vara alltför påträngande, och om det inte finns några större ansatser till att förklara framgångarna eller ens kommentera den allt eftersom mer och mer uppmärksammade ideologin bakom mer än vad Hasse och Tage själva gjort så blir boken heller aldrig tråkig eller långrandig. Det som förloras av att man inte kan höra allt roligt tas också igen av att man istället får ett rikt, vackert bildmaterial. En mycket trivsam produktion, detta. ( )