Det svenska folket har inte existerat sedan urtiden – vi har blivit svenskar genom en serie händelser och beslut, några för ganska länge sedan, förvånande många av rätt nytt datum. Kungar och kulturpersoner, Gustav Vasas bibel och Folkskolans läsebok har alla bidragit till svenskheten vid olika tillfällen. Midsommar och Lucia har vi lärt oss att fira sent, välfärden och den svenska synden tillkom nyligen.

Svenskhetens historia är en historiebok som berättar Sveriges historia ur detta bestämda perspektiv – hur nationen har blivit till, hur de svenska särdragen har sett ut och varifrån de kommer.

I dessa dagar kan det vara värt att reflektera lite över vad det innebär att vara svensk. Att det inte har mycket med färgen på diverse kroppsdelar att göra är klart, ej heller att det nödvändigtvis betyder samma sak för olika människor. Men nog måste det finnas mer än bara vanan att supa sig full på vissa av årets dagar och talande av ett litet språk med många vokalljud?

Göran Hägg försöker i Svenskhetens historia i alla fall reda ut hur svenskarnas självbild formats. Eller, han skulle ha försökt att göra det om det inte kom en sån massa annat i vägen som han också måste berätta om, vilket gör att boken i mångt och mycket blir en slags allmänhistoria med fokus på kultur: det skall berättas om hedendom och Gustav Vasa, stormaktskrig och riksdagar, skalder och träpatroner, socialdemokrater och barnböcker, vilket till slut gör att det blir ganska luddigt; de enda trådar som verkar någorlunda konstant är den starka och effektiva byråkratin (eller kanske snarare offentliga sektorn) och den svenska viljan till samförstånd. Möjligen också att det vi anser vara typiskt svenskt ofta är yngre än vi tror, och dessutom ofta kommit utifrån. Troligen skulle ett annat upplägg än det tämligen kronologiska ha gjort mycket för att föra fram teserna: om exempelvis den svenska poesin och sången fått ett eget kapitel hade det tydligare gått att se hur den växte fram.

Om vi således istället för historia om den svenska mentaliteten betraktar det som allmänhistoria, hur står den sig då? Tja, sisådär: det går otvivelaktigt att hitta felaktigheter som när Hägg hyllar Urban Hjärne som den som fick slut på häxprocesserna och tvivelaktigheter som vid betygsättandet av svenska kungar – de enda som kommer någorlunda väl undan är Karl XIV Johan samt lite mer överraskande Johan III, mest för att närmaste jämförelsepunkterna är hans bröder.

Även om man således kan kritisera den för mycket är den dock bra nog som översikt och när den håller sig till Häggs eget ämne, litteraturhistorian. Flyhänt och rappt skrivet är det, mycket material täcks, och det är aldrig tråkig läsning, även om tillförlitligheten kanske inte alltid är den bästa. ( )