När Sveriges, Danmarks och Norges mäktige med drottning Margareta i spetsen i slutet av trettonhundratalet skulle mötas för att dra upp huvudlinjerna valde man att göra det på en ort som idag framstår som ett udda val: Kalmar. Idag är det en halvstor stad, ett stopp på vägen till Öland, men likfullt en av de där städerna vars glanstid sedan länge är förbi. Då var det en av Sveriges allra främsta städer, efter förlusten av Visby klar tvåa efter Stockholm, dessutom med gott läge i gränslandet mellan två av länderna, och med goda möjligheter att hysa alla dessa potentater.

Detta var början på Kalmars storhetstid, men staden var långt äldre än så: dess äldsta spår går tillbaka till i alla fall elvahundratalet. Att vi vet detta är också bakgrund till att denna bok skrivits: utgrävningar under det senaste decenniet, såväl i den gamla stadskärnan som på Kalmar slott. Här ligger också en ledtråd till varför boken är intressant, utöver då att Kalmars skrivna historia som den var känd innan är nog så växlingsrik och att Harrison är en duglig skribent: Kalmar stad flyttades i slutet av sextonhundratalet från det medeltida läget till en ny plats.

Kvar lämnades gamla källare och husgrunder, och dessa fick länge ligga ostörda. (Anledningen till flytten var inte som för andra städer på östkusten landhöjningen, utan rent militär). För arkeologerna finns alltså otroliga möjligheter (låt vara att det är till priset att gamla kulturbyggnader gått förlorade).

Staden tycks ha sina anor från elvahundratalet och anläggningar på Slottsholmen, men vem som ligger bakom dessa är oklart: var det tyska köpmän som började nyttja platsen, och sedan uppförde försvarsanläggningar, eller uppfördes försvarsanläggningar till skydd mot alla de olika rövande flottor som drog fram, vilket sedan drog tills sig handel? Höna eller ägg – i vilket fall tycks staden först under tolvhundratalet dragits in i det svenska riket, då en stadsplan drogs upp som sedan i stort sett gällde till stormaktstiden. Staden var tidigt rik, med gott om importerade varor, och mäktiga försvar. Ur en tänkebok från fjortonhundratalet får man också detaljer om vem som bodde i staden och var.

Under Kalmarunionens senare tid och hela äldre vasatiden varierade stadens öden: flera gånger belägrad, men också i läge att profitera när striderna fördes på avstånd; en av Sveriges viktigare örlogshamnar och varvsstäder, en kort period huvudstad i Erik XIV:s hertigdöme – Gustav Vasa, Erik och Johan III var i huvudsak ansvariga för att Kalmar slott har det utseende, och den interiör, det har i dag. Under Kalmarkriget förstördes så mycket av staden i hårda strider, senare under århundradet drabbades den av en stadsbrand, och sedan var det bara en tidsfråga innan den flyttade till Kvarnholmen. Kvar stod den gamla, ärevördiga Bykyrkan, en gång kröningskyrka för den nordiske kung som härskat över det största riket. Den sprängdes i luften. Så förgås världens härlighet. ( )