Västgötalagen, den äldre, sammanställdes troligen av Eskil Magnusson cirka tio kilometer från mitt fädernehem. Handskriften B 59, den enda kompletta sådana där den bevarats, har varit i Laurentius Djäkne, präst i Vedums (i dessa sammanhang vanligen stavat Vidhem) ägo, även det cirka tio kilometer från mitt fädernehem. Lagman Lum, den som sägs först skapat lagen, levde cirka tjugo kilometer från mitt fädernehem, och lagman Karl, fosterlandets fader, levde cirka tio kilometer från detsamma. Därför var det väl på tiden att jag nu tog del av denna lag mer än bara i utdrag, i form av Per-Axel Wiktorssons utgåva i faximil, Äldre Västgötalagen och dess bilagor i Cod. Holm B 59.

Äldre Västgötalagen var den första text som utgavs enligt vetenskapliga principer år 1827; standarden för sådana har dock höjts med tiden, och denna utgåva söker ge en så komplett transkribering av texten som möjligt, inklusive de marginalanteckningar som bland annat gjorts av Hogenskild Bielke och Johannes Bureus, och texten fås således i tre former: foto av boksidan, transkribering av densamma, samt modern översättning, som dock i möjligaste mån följer radbrytningar och ordföljd. Som forskarresurs torde detta vara ovärderligt, och även för nöjesläsaren är det spännande att kunna gå till originaltexten och upptäcka hur orden en gång stavades, hur man riktat små krumelurer runt texten eller andra anvisningar. Att det hela delats upp på två volymer gör att man dessutom enkelt kan ha dessa tre varianter samtidigt för ögonen.

Speciellt viktigt är detta med tanke på de inledande texter av Wiktorsson och Göran B. Nilsson som på olika sätt ger nya tolkningar av etablerade teorier. Wiktorsson inriktar sig främst på vem som kan ha nedtecknat de olika partierna, och kommer således fram till att av de fyra huvudskrivarna, så är den gamla uppdelningen med huvudhanden, johannitermunken, Vidhemsprästen och Lydekinus bara korrekt på den sista punken, och att det korrekta schemat bör vara Vidhemsprästen, kursivhanden, Tyrgils Kristinesson och Lydekinus. Tyrgils är en känd skrivare från andra sammanhang, och att kalla den som skrivit de kursiva styckena för johannitermunk enbart för att han kopierat ett avlatsbrev utställt av dessa är vanskligt.

Nilssons teori är likaledes omstörtande: förutom den äldre västgötalagen ingår i handskriften diverse material av olika natur, förutom de bekanta längderna över lagmän, kungar och biskopar och förteckningar över Västergötlands gränser, allmänningar och bon samt lite av diverse natur finns flera stycken lagprosa som relaterar till yngre västgötalagen, traditionellt sedda som direkta utdrag ur denna och därför kallade Lydekini excerpter. Man har menat att dessa har varit kompletteringar av den äldre västgötalagen, och att hela samlingen därför är en slags bruksversion av lagen. Nilsson menar istället att det är fråga om anteckningar inför en lagrevision, med utkast till ny lagtext som sedan i mycket tagits upp oförändrad (själva skillnaderna menar han talar mot att det skulle vara excerpter, för i så fall vore det ett synnerligen illa utfört arbete). Detta kallar han för »Den Bestickande Teorin«, och dessa versaler blir man snabbt hjärtligt trött på.

Oavsett om man tror på dessa nya rön eller ej är dock samlingen i sin helhet väl värd ett par timmar för den som är språkligt eller juridisk-historiskt intresserad. Det finns mycket att gotta sig åt, som ett tidigt belägg för det fina ordet »ôfsadrôp«, lagar om arv och lagar om böter för att slå ihjäl smålänningar, lagar om vem som ligger ogill, lagar om vem som är full tjuv och hur tionde skall fördelas. Här finns även den ökända lekarelagen, med bestämmelser som synes syfta till att förnedra sådana. Den är dock placerad allra sist i själva lagtexten, innan geografiska förteckningar, och avslutad med några truismer: min misstanke är att det är någon form av skämt, menad att driva med senare tiders historiker; de skall dock hedras mera ändå. ( )