Nu har jag hamnat i dilemmat om hur man skall behandla en bok man vill skall vara bra men där man ser att bristerna är för stora igen: Lisa Rodebrands En droppe i rymden är svensk science fiction, en genre jag önskar all lycka, men den är tyvärr långt ifrån helgjuten: karaktäriseringen är vek, handlingen slumpartad, världsbygget reser frågetecken, och slutet är oavrundat.

Huvudpersonerna är tre: Caroline Russel, André Martinez och Dito: de två första var tydligen huvudpersoner i en tidigare bok, Revolt, men detta verkar inte ha påverkat läsligheten här nämnvärt (infodumpar av typen »som ni vet måste allt vatten på Kyofanis importeras från jorden«handlar snarare om det som handlingen här bygger på), men nu kraschlandar de i närheten av den militärbas där Ditos far är befälhavare. Dito själv trivs inte med militärlivet, och det verkar inte vara särskilt lämpat för honom: han är uppkäftig och lite feg, har skräck för blod och är klumpig.

Här är också en av underligheterna: de tre sägs vara i nedre tonåren, men med tanke på vad de gjort och hur de ibland beter sig så verkar de snarare på väg att bli vuxna. André i synnerhet sägs vara tuff nog att kunna slåss mot klykoner, genmodifierade rymdorcher som verkar ha tagit makten på jorden i en något rörig bakgrundshistoria, men med tanke på att inte ens vuxna män normalt kan väntas göra detta verkar det mer än lovligt överdrivet. Handlingen drivs fram av att klykonernas mänsklige ledare står efter Andrés liv, men urartar till en rörig jakt upp mot det exilsamhälle på Kyofanis måne dit brottslingar fördrivs och strider mot ozriiter, de telepatiska maskar som är Kyofanis urinnevånare.

Jag är osäker på om de ungdomar som det här egentligen verkar rikta sig till egentligen tycker att det överflöd av handling som är av mig upplevs som bokens största problem är så farligt, men för mig gör det att allt verkar lite väl slumpartat och att vändningar kommer lite väl snabbt. Det finns några bättre partier, som färden på sandångaren eller slutets kamp mot ozriiterinvasionen, men det räddar tyvärr inte helt upp boken från att kännas mer som något som skulle behövt en rejäl genomgång eller två för att bli av med dödvikt. ( )