Jag trodde när jag plockade upp Klas Gustafsons Lyssnarens guide till Cornelis att jag lyssnat på betydligt mer av Vreeswijk än jag faktiskt hade; förutom de självklara klassikerna och ett litet urval andra låtar jag av olika anledningar snubblat över så har jag faktiskt lyssnat i huvudsak på hans inspelningar av andras visor, i synnerhet Bellmans och Taubes alster. Inget fel i dessa, men långt ifrån vad som behövs för att Gustafsons bok skall vara riktigt motiverad.

Jo, förvisso är den bild som framträder av Cornelis, som visdiktare, offentlig och privat person också tacknämlig och skarp; men då boken i huvudsak behandlar tillkomsten och innehållet i visor och låtar som ännu inte nått mitt öra så är det ändå förvånande hur smärtfritt den gick att läsa. Man får tillkomsten, reception och omdömen (även från författaren) av över 216 skilda alster, för det mesta utan att det blir tråkigt (utan att det heller blir särskilt spännande). Man får reda på Vreeswijks politiska hållning (vänster, pacifistisk, imponerad av och medkännande de utsatta). Man får hans scenpersona, hand personliga problem med sprit och knark och kvinnor och svartsjuka. Man får hans halvlögner i visform, hans lånande av melodier och uppslag, hans översättningar (vissa, men inte alla).

Den som älskar Cornelis får säkerligen sitt lystmäte. Den som ännu inte gör det lockas till upptäckter. Gott. ( )