Den som är intresserad av den bevarade antika litteraturen får ofta ta vad som bjuds: jag skulle egentligen vilja äga någon komplett upplaga av Plutarkos biografier – vilka lär vara de mest intressanta skildringarna av livet för diverse romare och greker – men på de språk jag behärskar verkar det endast finnas en sådan i tryck: Drydens. Ja, den Dryden, 1600-talspoeten och kappvändaren. Efter honom finns det bara översättningar i urval, något som i viss mån kan ursäktas när det gäller skadade texter och liknande, men inte på det sätt som här är fallet. Eftersom något är bättre än intet får man dock hålla till godo med vad som bjuds, och nu bjuds alltså 5 biografier i översättning av Ingemar Lagerström.

Sagda romare är av det mer martialiska slaget (det var de flesta av de personer Plutarkos biograferade): Coriolanus, så konservativ att han begick landsförräderi hellre än tålde att folket fick makt, surgubben och slavdrivaren Cato den äldre, som för övrigt ansåg att Kartago borde förstöras, den omåttligt rike och snåle, men i övrigt inte alltför otrevlige Crassus, Julius Caesar, som knappast behöver närmare presentation, samt Markus Antonius, den förres gamle vapendragare som förlorade inbördeskriget mot Octavianus, sedermera kejsar Augustus. Alla dessa figurer är intressanta på sina egna sätt, och Plutarkos har onekligen bidragit till att hålla intresset uppe: det var på hans biografier som Shakespeare baserade sina pjäser om tre av de ovan nämnda romarna, det är han som är källa till vissa av de berömda romarcitaten, och det är han som kanske mer än någon annan format eftervärldens bild av sagda personer.

Biografierna är ofta roliga i sig själva, även om de militära kampanjerna mest är tröttande, men som allra bäst är Plutarkos i sina utvikningar: han är typen som gärna låter sig själv komma fram i texten, och kan därför få för sig att gå i polemik mot Catos åsikt att man bör sälja av gamla orkeslösa slavar istället för att ta hand om dem på ålderdomen. På det hela taget är också Plutarkos en human figur, även om hans bild av Kleopatra är så negativ att den knappast kan vara sann: sådär feg och lika uppenbart som meningslöst trolös kan inte gärna någon som lyckades styra sitt land i 20 år ha varit.

Översättningen lämnar dock lite att önska: det är svensk normalprosa, vilket jag i sammanhanget finner aningen urvattnat. Nog finns det lite mer färg i originalet? Lite mer av romersk stenstil (låt vara att översättningen är från grekiska)? De noter som boken försetts med är också märkliga: ofta förklaras flera saker i en och samma not, som därför finns i texten flera gånger, ibland rentav i olika stycken, vilket ger intryck av att de hafsats ihop lite på måfå.

För den som vill ha något relativt kort att läsa om diverse romerska marmorgestalter finns här mycket intressant, både från ett historiskt och ett mänskligt perspektiv: den ärkekonservative misantropen Cato den äldre är nästan tänkbar idag, en stenrik Crassus som fuskar på områden han inte behärskar likaså, liksom en Markus Antonius som offrar världslig makt för en ung kvinnas skull. Plutarkos har fortfarande mycket att ge. ( )