Birgitta StenbergRecensioni

Självbiografisk bok av Birgitta Stenberg. Ärlig och självutlämnande. Ger en intressant inblick i en livsstil som jag bara hört talas om.½

At the end, I wasn't quite sure what to make of this novel. It is apparently partly autobiographical and follows the lives of Alma, her daughter Ingeborg and Ingeborg's daughter Birgitta—apparently the author. Alma, a teacher at a time when only unmarried women were allowed to teach, has to leave her job and marry a man to save her name after a relationship with a married couple leaves her pregnant. Ingeborg wants to escape the drudgery of the life on a family farm and isn't above using men to find some security. Birgitta becomes an author who in adulthood starts finding out that things were not quite as they seemed with her mother.½

Från bokmässan fick jag med mig Syster Linda, en av Birgitta Stenberg skriven berättelse som skickats ut i serien Brevnoveller, men som jag fick på köpet med något annat. 10 sidor berättelse, rakt in ens brevlåda kan mycket väl vara något för folk som har större intresse än jag för samtida skönlitteratur, och även jag fann den inte alltför oangenäm.

Huvudpersonen arbetar för mycket på ett samtida svenskt sjukhus, underbemannat och överbesparat. Många har redan träffat på den berömda väggen, eller försvunnit iväg till grannländers resursstarkare vårdsystem. En dag på väg till jobbet överfalls hon dock och är på väg att våldtas, men försvarar sig genom att sticka fingrarna i ögonen på gärningsmannen. Hon ringer anonymt 112, och får sedan själv ta hand om hans vård.

Förutom att bilden av svensk vård är betydligt omänskligare än jag vill tro verkligheten om (fast man hör ju rapporter om sommarbemanning även resten av året), så undrar jag om det verkligen är så här man skall skildra reaktionen på våldtäkt. Jag har precis all förstahandserfarenhet jag någonsin önskar mig om ämnet (d.v.s. ingen alls), men ändå: förutom att själva överfallsscenariot i sig är osannolikt från början undrar jag om det är möjligt att klara sig genom att sticka ut ögonen. Och sedan: hålla käft, tvätta av sig direkt, hoppas att inget upptäcks? Och inga kval över att jobba i närheten av våldtäktsmannen? Nej, det hänger inte väl samman. Det hela verkar mer hämndfantasi än sammanhållen historia.½

Tredje delen i en självbiografisk svit bestående av tre delar. jag har inte läst de tidigare delarna men boken fungerar som fristående del. Intressant berättelse men lite ojämn

Birgitta Alma Sofia Stenberg, 26 april 1932 i Stockholm, uppvuxen i Visby, är en svensk författare, översättare och illustratör.

Stenberg har gjort långvariga resor i Sydeuropa. Hon har varit journalist på Arbetaren, tolk samt fiskare och kommunalpolitiker i Bohuslän.

En av hennes mer kända romaner är Apelsinmannen från 1983, som skildrar Stockholm under Kejneaffären. Rapport är en självbiografisk bok som skildrar hennes amfetaminmissbruk under slutet av 60-talet. Hennes liberala drogpolitik blev allmänt känd under våren 2009 när hon medverkade i SVT:s direktsända program Debatt - "Släpp loss haschet på Apoteket".

Stenberg ingick i den litterära gruppen Metamorfosgruppen i början på 50-talet. Hon har även skrivit manus till filmen Raskenstam. Som barnboksförfattare har hon fått en ny publik; tecknaren Mati Lepp illustrerar hennes texter om lilla pojken Billy. Hon finns översatt till tyska, norska, danska, finska, turkiska, ungerska och spanska.

En bok som myllrar av konstnärsmänniskor. Eller, åtminstone tror jag att det är det Stenberg vill att det ska göra. Handlingen går enbart ut på hennes relationer (sexuella eller andra) till människorna hon träffar. Det går INTE jag igång på. Jag tycker generellt det är ointressant med romaner (biografier) som skildrar relationer, och i den här skriften finns INGET annat. Jag tycker det var särdeles ointressant.