Yvonne Linder

Det är synd att behöva säga om en bok att det bästa med den är titeln, men här är det tyvärr så. Än mer synd är att det näst bästa är den grafiska utformningen. Idén att skriva en bok om James Bond är det ju inget fel på, men tyvärr är det det på själva skrivandet: sällan har jag läst en bok i så skriande behov av en redaktör.

Upplägget är inte det mest spännande: kortare essäer om diverse aspekter på främst filmerna varvas med genomgångar av skådespelare, bondbrudar, skurkar, slutscener; inte speciellt fantasifullt, men inte heller hopplöst. Det är dock tyvärr idéerna: Lindner har tyvärr inte många sådana utöver att Bondbrudarna inte bör betraktas som osjälvständiga erövringar – och visst är det intressant att se hur många kvalificerade yrken som haft kvinnliga utövare i filmerna, liksom det är märkligt att jämlikhet mätes i förmåga att slåss, men när det sagts så finns det inte mycket man inte skulle kunna hitta på Wikipedia.

Wikipedia är också långt bättre skrivet. Det är rent pinsamt att behöva se alla osammanhängande, ogrammatiska meningar, den flåshurtiga stilen – det är så man påminns om tonårens känsla inför överentusiastiska föräldrar när man ser en del stycken nedlusade med utropstecken –, de rena felaktigheter som kommer – Felix Leiters namn stavas oftare fel än rätt och Lindner säger ibland emot sig själv– och den dåliga dispositionen. Kronan på verket är dock den obetalbara mening i den lilla biografin över Bond som meddelar att han i övre tonåren i Paris »förlorade mandomen«.

Nej, den enda glädje man kan ha av Det regnar aldrig i en Bondfilm ligger nog i att den är tämligen snygg, och att det trots allt kan vara något snabbare att öppna den än Wikipedia. Som lektyr betraktad är den oduglig.… (altro)