Tor G. Hultman (1933–2009)

Det ges nog ingen vetenskap där skillnaden mellan teoretiskt och praktiskt kunnande är så stort som grammatiken; rätt betraktat framstår det som närmast obegripligt hur mycket möda och terminologi som kan ödslas på något som de flesta närmast berörda har en automatisk och i stort sett korrekt känsla för. Att ta ut satsdelar är en esoterisk kunskap som de flesta bara lär sig för att skolan kräver att de skall lära sig det, men att korrekt placera in subjekt, predikat, direkta och indirekta objekt, adverbial och prepositioner i en mening och få den att med rimlig noggrannhet utläsas som det författaren hade i åtanke är något som sällan ägnas en tanke, trots att det görs mest hela tiden.

För den som trots allt kan ha behov av även mer teoretiska kunskaper, till exempel de som misstänker att deras (eller, vilket kanske är mer sannolikt: andras) känsla för hur man skall uttrycka sig är defekt, eller de som håller på att lära sig ett tidigare obekant språk, eller de som finner ämnet intellektuellt stimulerande, tycks Svenska Akademiens språklära vara en god utgångspunkt. Här finns förutom traditionellt indelande av ord i klasser och deklinationer (vilket tycks vara ett ibland nog så kinkigt göra) och kapitel om satsuppbyggnad ett begrepp som i alla fall jag inte kan minnas att det togs upp i skolan – måhända beroende på att intresset brast –, nämligen fraserna: istället för att tala om bara »verb«, eventuellt med bihang i form av någon form av ordet »är«, så kan man tala om verbfraser, och därmed även åsyfta de adverb, objekt och andra bestämmande delar som åtföljer själva grundverbet, vilket på det hela taget syns vara ett fruktbart betraktelsesätt.

Även på annat håll finns det avsteg från äldre analys av svenska språket: perfekt, imperfekt och pluskvamperfekt döms således egentligen ut som varande olämpliga för analys av germanska språk, den separation som ibland görs av människor av hankön från övriga substantiv sägs inte bero på att orden böjs efter genus utan sexus, samt en del annat.

Boken är på det hela taget tämligen pragmatisk: den påpekar ofta när det finns regionala bruk som skiljer sig från standardspråket, och även om det finns påpekanden om att vissa uttryckssätt främst hör hemma i vissa typer av texter så är det ytterst sällan som något avfärdas som helt och hållet olämpligt – det finns till och med en liten kort analys av det (en gång?) så förhatliga bruket av »ba«. Ibland finns det även en liten tendens till torr humor, som när det påpekas att man minsann inte kan »ta på« alla substantiv, varefter det påpekas att saker som magma och kometer är högst oberörbara.

Svenska Akademiens språklära är dock inte något att nöjesläsa, utan främst en praktisk handbok för den som av olika anledningar behöver en översikt över de regler som styr svenska språket. Den funktionen fyller den dock med den äran.… (altro)