Niklas Ekdal

Formatet på Sveriges statsministrar under 100 år är egentligen rätt egenartat: eftersom varje statsminister bereds dryga 120 sidor biografi, så får vissa av dessa en uppmärksamhet långt bortom vad som annars är brukligt, samtidigt som vissa får långt mindre uppmärksamhet än vad som kan tyckas rimligt. Detta blir särskilt tydligt när turen kommit till det långa socialdemokratiska maktinnehavet, där män som varit aktiva i hetluften i decennier tvingas in i prokrustesbädden. Först ut: Per Albin Hansson, porträtterad av Niklas Ekdal.

Hanssons politiska bana inleddes ungefär samtidigt med demokratins begynnande genombrott; han var med och grundade SSU, och var därefter verksam inom politiken i fyrtio år; till skillnad från tidigare statsministrar var han hela livet genom aktiv i klart politiska sammanhang, från journalistik till rikspolitiker. Han började banan som statsråd som krigsminister, vilket samtiden högerpress såg som ett surt skämt, och var med och satte kniven i försvaret. Han var en av hjärnorna bakom kohandeln som garanterade politisk stabilitet och samtidigt kvävde den gryende bondfascismen. Hans tanke om folkhemmet hjälpte till att neutralisera andra mörkerkrafter. Hans förmåga som statsminister gjorde att de sista grundstenarna kunde läggas för den svenska demokratiska enpartistaten.

Och så var han naturligtvis statsminister under kriget. Ekdals förklaring till att Sverige förskonades från annat än moraliska skador är egentligen två: försiktighet och tur. Hansson var inte närmare intresserad av utrikespolitik, så han gjorde vad han var tvungen till för att blidka opinionen och Tyskland, och hade tur när Finland stod emot Sovjet, när Tyskland lyckades ockupera hela Norge, och när Tyskland gav sig på Sovjet. Visst fanns det möjligen stunder av diplomatisk briljans, men dessa skildras endast indirekt. En diskussion som får ta flera sidor kommer utmynnar dock i att det Hansson främst kan lastas för ett stort fel: att inte i krigets slut oreserverat ställa sig på demokratiernas sida med stor tacksamhet och blygsamhet.

Eftersom så mycket måste sägas, blir det inte mycket klarhet i vad som sägs: Hansson betecknas som en skicklig politiker, med såväl känsla för det politiska spelet som för folkets åsikter, och ibland får man en bild av taktikern, men det blir ändå aningen abstrakt. Hansson var en viktig politiker, och han förtjänar mer än vad som kan sägas i detta format.… (altro)