Lars Berghagen

Förord

"Hon kommer utför ängarna i Sjugareby
hon är en liten kulla med mandelblommans hy..."

När jag läste dessa rader för första gången var jag i de yngre tonåren. Jag satt i härbret i Dalarna och drömde mig bort över de blå bergen. Kvällssol spelade över Borängesjön. Björkarna lutade sig över det spegelblanka vattnet och skuggade insjöns hemligheter. Hästarna betade i hagen och på åkern stod hässjorna i givakt. Storlommen hoade från Älgsundet. Allt var stilla och det vilade en stor förnöjsamhet över trakten. Den alldeles särskilda känslan har jag sökt finna sedan dess.

Agrarsamhället är i stort sett borta och förändringarnas vind har blåst över Svärdsjö. Men Erik Axel Karlfeldts dikt om jungfru Maria finns kvar som ett väl tummat brev från en annan tidsepok. Minnen från min ungdoms somrar och Karlfeldts dikt har flera gånger hjälpt mig när tomhet och saknad efter något jag inte har kunnat identifiera velat ta över.
Efter den sommaren slukade jag alla dikter som kom i min väg. Erik Axel Karlfeldt, Dan Andersson och Nils Ferlin blev mina husgudar. Jag började själv skriva dikt med hjälp av tanken att det är först när jag säger eller skriver något som jag vet vad jag innerst inne tycker. Kärlekens mysterier, Berlinmuren, Hämbrännare Karlsson, allt och alla fick rum i mina svarta anteckningsböcker.

Precis som Ferlin nynnade jag mina dikter för att hitta rätt versrytm. Inte för inte är Ferlin vår mest tonsatte diktare. Så när gitarren kom in i mitt liv var mitt öde beseglat. Jag tonsatte mina dikter och klev upp på scenen - jag var trubadur!

1966 fick jag Einar Odhners rimlexikon av skådespelaren och textförfattaren Gösta Bernhard. På försättsbladet skrev Gösta: "Käre Lasse. Glöm inte bort att det är det som står emellan rimmen som är det väsentliga". Gösta hade naturligtvis rätt, men fortfarande tycker jag att det är lika spännande att hitta finurliga rim som att lösa ett korsord.
"...det som står emellan rimmen som är det väsentliga". Visst, och det är också svårigheten och utmaningen med att skriva dikter. På några få rader ska jag formulera vad som i prosan ges utrymme på flera sidor. Jag ska konkretisera och samtidigt minimera texten för det jag vill ha sagt. Nils Ferlins "Inte ens en grå liten fågel" är ett utsökt exempel på detta. Åtta rader suverän ordbehandling!

Den fria dikten har inte den bundna versens metriska form men har ändå samma karaktär. Den känns ibland luftigare och mer lekfull. Tranströmer, Martinson och Aspenström väver samman orden till ett intro för ett instrumentalsolo, öppnar våra sinnen och gör oss mottagliga för drömtydning. Lina Ekdahl leker med orden.

Under mina tio år som programledare för "Allsång på Skansen" läste jag en dikt i nästan varje program för att lugna ner tempot och ta sats inför finalen. Ofta läste jag dikten just som en intonering till en instrumentalist. Några tänkvärda ord på vägen. Hisnande med tanke på att programmet med åren blev ett showprogram och att dikten kunde vara en mycket eftertänksam sådan av t ex Aspenström mellan Galenskaparna och Ricky Martin. Men det fungerade. Man kunde höra en knappnål falla trots att det ibland var upp till trettiotusen i publiken.

Med den stora brevskörd som följde med programmen kom också frågorna: "Vad var det för dikt du läste? Var kan man få tag på dikten?".
Så föddes tanken att samla mina favoriter i en bok och då inte bara de dikter jag kände till - jag ville också söka mig vidare, både mot nya dikter och mot sångtexter, från Bellman till vår egen tids rockpoet Håkan Hellström. Det har varit en spännande resa, berikande och lustfylld.

Lasse Berghagen Stockholm, sommaren 2004

(Redaktörens förord i sin helhet)… (altro)