Söndagen den 17 juni 1397 påbörjades det nordiska långa fjortonhundratalet: de närmsta dryga hundratjugo åren skulle på många sätt forma och förebåda de därpå följande 300 årens relationer mellan de tre rikena; när de var över skulle vara på väg att uppgå i ett annat, och där man tidigare kunnat se dem som tre välden där in- och utrikespolitik i mångt och mycket kunde vara detsamma så var det efter många års bittra fejder två klart åtskilda stater som stod redo att åter flyga i strupen på varandra. Dessa händelsedigra år har förtjänstfullt skildrats i denna den första av tre böcker om Sverige under sen medeltid och tidigmodern tid.

Det är i huvudsak maktpolitik som skildras: vanligt folks vardag skymtar bara förbi som hastigast, och vanligen när den på något sätt är av betydelse för riket som helhet. Detta är inte avsett som kritik, för hade sådant tagits med hade boken lätt sprängt alla pärmar; som det är nu önskar man nästan ändå att mer rymts på dess femhundra sidor. De politiska skiljelinjerna är som ritas upp inte de som nationalister velat se mellan unionsvänner och -motståndare, ej heller aningen de mellan företrädare för olika basnäringar som aningen mer moderna, ekonomiskt sinnade, historiker brukat: nej, de två motpoler som Larsson utgår från är kungamakt och rådskonstitutionalism, eller om man så vill, mellan centralmakt och decentralisering; det hela ger lite karaktären av sällskapsspel (i alla fall till en början, när förlust snarare betydde avsättning än avrättning): kungarna vill maximera egen makt och intäkter; medlemmar i högadeln siktar antingen på att bli riksföreståndare eller att få ett väl tilltaget slottslän samt att begränsa kungen eller riksföreståndarens personliga makt; bönderna är en sorts jokrar som gör uppror om skattebördan är för hög och som ofta kan stå sig väl mot andra stridskrafter.

De olika spelarnas personlighet framstår ofta klart: den intelligenta, behärskade Margareta som från en formellt ytterst svag position blev en av nordens starkaste makthavare någonsin; den häftige och rättshaveristiske Erik, i vars händer Holstein för första gången blev ett dansk-svenskt stridsäpple; den skicklige agitatorn och militären Engelbrekt som möjligen började som riksrådets redskap men snart fick större makt än de räknat med; den svekfulle maktmänniskan Karl Knutsson (Bonde), ständigt gapande över mycket; den oförtjänt förtalade Kristoffer av Bayern, kanske den bäste härskaren under hela perioden; Kristian I och Hans, skickliga maktspelare som underskattade den svenska allmogen; Sten Sture den äldre, en politisk räv och överlevare; hans efterträdare på riksföreståndarposten som i längden inte klarade att motstå Danmark, och så till sist Kristian Tyrann, vars tillnamn framstår som osedvanligt välförtjänt: en person som tog till sig Machiavellis råd om hänsynslöshet med helt missade nödvändigheten att framstå som rättrådig. Och så en hel del andra personer, som de nordiska stridiska biskoparna, vilka nästan förtjänar varsin biografi.

Lars-Olof Larsson är stilistiskt mycket framstående, med pregnans och väl använda metaforer; enda problemet är en tendens att upprepa vissa i och för sig välfunna uttryck. Han varierar skildringar av nordisk politik med rundmålningar av europeisk, han går ibland med polemik med äldre historieskrivare på ett underhållande och upplysande sätt, väl medveten om att någon säkert kommer göra detsamma med hans bok i framtiden. Kalmarunionens tid är troligen det mest välskrivna som finns att tillgå om perioden. Om det också är det mest rättvisande kan jag inte avgöra, men jag har svårt att tro att det kan vara långt därifrån. ( )