En av fördelarna med att besöka antikvariat är att man kan stöta på böcker man annars inte skulle ha en aning om funnes. Så är till exempel denna en samling av uppsatser om olika aspekter av Astrid Lindgrens författarskap, i huvudsak inriktad på kopplingen mellan bild och text, men även med fokus på sådant som kopplingar mellan Karlsson på taket och andra likartade figurer i barnböcker eller genusanalys av de olika föräldrar som förekommer.

Det säger sig nästan sig själv att om man sätter åtta akademiker att skriva texter på ämnet kommer resultatet bli något blandat, från Maria Hultman & Pernilla Tejeras insiktsfulla och intressanta »Bilden av Emil« där Björn Bergs konst får mycket god genomlysning, till Birger Hedéns »Pippi é crazy« som försöker sätta Pippi i förhållande till den tradition av humor som i Sverige annars främst kopplad till Povel Ramel, men vars form förblir något nebulös, vilket gör att även uppsatsen framstår som något ostyrig.

Pippi är annars den figur som ges mest utrymme: tre av de sju texterna behandlar i huvudsak henne, och förutom Hedéns har Martin Harris skrivit en genomgång av hennes reception under tre olika epoker: den första 1945-1952, då Lindgren producerade huvuddelen av grundmaterialet och Pippi framstod som en klar kontrast till äldre, mycket uppfostrande böcker om i huvudsak välartade barn som läsarna skulle lära sig emulera, den andra 1969-1973, då flera adaptioner utkom, i första hand TV-serierna och spelfilmerna (en spelfilm, idag höljd i troligtvis barmhärtig glömska, gjorde även under den första perioden), när de barn som en gång fått Pippis hjälp att bryta sig ur de tidigare mönstren började få egna barn och ville återvända till sina kära gamla böcker, och slutligen en period som ansågs samtida, omfattande 1987-1997, vilken såg nya adaptioner, även till nya format som CD-ROM-spel (ty detta utspelade sig på den tid då det ansågs uppseendeväckande nytt att data kunde lagras på en snurrande plastskiva). Denna sista del är i stort sett ointressant nu när ytterligare en tid gått, möjligen undantaget en klarsynt spådom att Pippi då i viss mån överlevt sin roll som upprorsande att tiden måhända var inne för helt nya barnklassiker (samma år hade på engelska första boken om en viss ung trollkarl utkommit).

Tredje avsnittet om Pippi, Thomas Storns »Från bok till serie« behandlar hur Lindgren och Ingrid Vang Nyman tog berättelser ur Pippiböckerna och omvandlade dem till det nya, egentligen mycket suspekta, seriemediet i hopp om att barnen skulle läsa något annat än amerikansk populärkultur. Det är en bitvis intressant genomgång av en något bortglömd del av Lindgrens produktion, men den säger nog mer om Lindgren och Vang Nyman specifikt än om transmediering i allmänhet. Liknande kan sägas om Helene Ehrianders genomgång av de bilderböcker där Anna Riwkin-Bricks stod för fotografier och Lindgren för text, »Exotisk vardag«: har man inte någon personlig koppling till böckerna blir det lite tunn läsning.

Den avslutande »Mamm- och pappläsning« av Titti Persson analyserar till skillnad från övriga texter i stort sett hela författarskapet för att visa på skillnader i hur föräldrar skildras utifrån vilket kön de har, med bitvis nedslående resultat: medan fäder i allmänhet har tillskrivits positiva egenskaper som inte är traditionellt manliga, såsom förståelse och lekvilja, så finns även en tydlig grundfördelning där männen rör sig utanför hemmen och förvärvsarbetar, medan kvinnorna sköter hushållet och tar hand om barnens (och ofta männens) emotionella behov. Även om vissa undantag finns, så beror de nästan alltid på att den ena föräldern är frånvarande och den andre därmed får överta vissa funktioner. Denna del är troligen den mest tankeväckande, delvis för att den ställer sig mest kritisk till sitt material.

Även om Bild och text … inte bjuder på de mest djuplodande analyser av Astrid Lindgren jag läst, så är det ganska trevlig läsning som ger nya inblickar i delar av hennes författarskap. Den lite mer intresserade allmänheten kan säkerligen hitta sämre saker att läsa om henne. ( )