Spöksonaten var ingen framgång vid premiären, och förblev efter de tolv första föreställningarna ospelad i över trettio år. Varför är inte svårt att inse: detta är ingen kompakt, psykologiskt stark men realistisk pjäs likt hans allra främsta, utan en expressionistisk, öppen, abstrakt historia.

En ung student träffar en gubbe, som säger sig vill göra honom en välgärning. Detta leder in dem till en middag där alla deltagare på något sätt har solkade relationer med varandra, i synnerhet gubben: en överste, en tokig dam som gömts i en garderob, en mörk dam, en olycklig flicka. Gubben säger sig vilja blåsa ut allt, men är nog mer ute efter att plåga gamla trätobröder.

De motstridiga viljorna, både mellan och inom personerna, och kampen, känns mycket strindbergska, liksom den ständiga oron inför otrohet och oäkta barn. Men någon uttalad misogyni finns inte, även om knappast kärleken står högt i kurs: någon lycka verkar inte stå att finna. Det är synd om människorna. ( )