I Sverige vidgades rösträtten vid ett tillfälle av högern, med motröster från såväl liberaler som socialdemokrater. Orsaken till detta kan stavas Arvid Lindman, högerledare, sjöofficer (senare allmänt kallad amiral efter att ha utnämnts till sådan i reserven), politisk taktiker och en av de som starkast präglat det svenska politiska livet.

Man behöver inte som Leif Lewin hävda att han är en av orsakerna till att Sverige under mellankrigstiden behöll demokratin och inte hade något större inhemskt nazistparti för att erkänna hans betydelse: det räcker med att konstatera att hans analys av ställningarna i riksdagen samt av hur vindarna blåste gjorde att han lyckades rädda åtminstone delar av högerns program. Delar av denna analys var självskriven: att valresultaten i allt högre grad utföll till vänsterns fördel var uppenbart, och att detta till slut skulle tvinga fram en rösträttsreform likaså. Stridsfrågan gällde snarast hur den skulle se ut: enmansvalkretsar eller proportionell representation? Lindman lyckades sockra ett förslag om det senare tillräckligt för att kunna få med sig riksdagens båda kammare, och därmed lades spelplanen för den svenska demokratin.

Striden var inte slut därmed: än återstod även frågan om parlamentarism, och frågor om försvar och annat. I dessa var han inte lika lyckosam, även om han även lyckades rädda monarkin. Lewin hävdar att detta även säkrade demokratin: högern kunde se att kungahuset bestod som garant för samhällsordningen, och Lindmans grundtro på en demokrati fri från en majoritetens diktatur ökade samarbetsvilja ytterligare.

Det är så man önskar ytterligare några sidor att läsa om Lindman, i synnerhet under de långa åren under tjugo och trettiotal då vågmästarpolitiken var den enda möjliga; om inte annat skulle man velat se exempel på den »dräpande replikkonst« som sägs ha utmärkt Lindman. Annars är denna skrift en utmärkt introduktion till en man som bidrog till att forma den svenska samförståndsmodellen, ibland på tvärs med egna önskningar. ( )