Det är märkligt, men trots att den uppdaterade andra upplagan av The Cambridge companion to Jane Austen kom 2011 så tycks den ett par år äldre: ett nyskrivet stycke som det om Austens mottagningshistoria, som förvisso mest fokuserar på att kontrastera attityderna hos akademiker, litterära snobbar och vad de senare skulle se som de stora otvättade massorna av ovärdiga läsare, har till exempel inget att säga om de omarbetningar till splatterskräck som kommit på senare tid (och avsett vad man tycker om dem rent artistiskt är de som fenomen intressanta), och jag är rätt säker på att ett par sena filmatiseringar saknas i diskussioner om sådana.

Annars är det, trots att en dryg tredjedel av boken fokuserar på specifika hennes produktion, de delar som är mer tematiskt ordnade som är av intresse: såväl klass som pengar som arbete får varsitt kapitel – och i synnerhet distinktionen mellan de två första är viktig; Mr Darcy må vara den rikaste av de personer som huvudpersonerna till slut får, men klass beror snarare på var inkomster kommer ifrån, och vilken titel man har. Att tre kapitel ändå tilldelas så närliggande ämnen är naturligtvis ett tecken på hur viktiga de framstår i böckerna. Även stycket om kön är intressant, även om man som vanligt när en beundrad författare befinns ha hyst åsikter i linje med de som idag ses som riktiga och viktiga känner sig något tveksam bara därför (fast när Austen explicit diskuterar sådant så är det ju rätt uppenbart var hennes sympatier ligger).

Hennes böcker behandlas i par av olika bidragsgivare. Styrkan och svagheten i detta framstår klart med essän över Stolthet och fördom och Mansfield Park: den tar teater som tema och undersöker hur den förra boken är skriven med tekniker hämtade från denna, och sedan hur Austen gjorde teatern till ett ämne i den senare. Detta är intressant, och belysande, och väldigt begränsat. Naturligtvis kan man inte täcka alla aspekter av en bok på ett halvdussin sidor, men ändå känner man att Stolthet och fördom har genomlysts betydligt utförligare av de två, och att det hela möjligen skulle passat bättre som essä över hela författarskapet.

Som introduktion och kringläsning till Jane Austen är The Cambridge companion... något akademisk, och därför kanske något försiktig: essän om filmatiseringar förklarar tydligt vissa problem med detta och att man inte kan vänta sig full trohet mot böckerna, men stannar vid att diskutera vad förändringar i form tvingar fram – bland annat ett fokus på de manliga hjältarna som gör att de romantiska elementen stärks och Austens ironier kan försvinna – och missar att diskutera sådana ändringar som kanske är mindre nödvändiga (som till exempel de filmatiseringar av Mansfield Park där Fanny Price karaktär ändrats helt). I stort är de dock mycket förklarande, ibland provocerande (kan Jane Austens abrupta slut vara ett sätt att protestera mot all överromantik genom medvetet sabotage?) och alltid värda att tänka på. ( )