För ett par år sedan utkom en låda med biografier över de senaste hundra årens samtliga svenska statsministrar, från Karl Staaf till Fredrik Reinfeldt, inalles 22 dryga hundrasidiga häften om de män som besuttit rikets främsta post. Eller, ja, förnämst var den då inte alltid: Karl Staaf, porträtterad av Peter Esaiasson, var kraftigt bidragande till att den småningom skulle bli detta, men under hans tid så var parlamentarism fortfarande något som vad som då sågs som vänster kämpade för.

Staaf var en rätt typisk representant för politisk liberalism, innan detta begrepp omtolkades till att främst stå för ekonomisk sådan: han var advokat, utbildad vid Uppsala universitet, och motståndare till den konservativa hegemonin, där regeringen fortfarande var konungens rådgivare, samtidigt som den paradoxalt nog var mycket svagt förankrad i riksdagen: eftersom den inte utsågs av denna fanns det inget skäl för riksdagen att av princip stötta sin regering, även om den tidigare faktiskt gjort detta eftersom samsynen ofta var stark (även om riksdagsmän inröstade på bondemandat ibland försökte hålla kostnader för försvar nere).

Staaf var inte vad som idag skulle ses som en skicklig politiker: hans två ministärer misslyckades med vad de tänkt företa sig på flera viktiga punkter, han var dålig taktiker och hade på gott och ont svårt att ändra ståndpunkt. Likväl var han den centrala gestalten för den tidiga oppositionen och för en förnyelse av riksstyrelsen, den förste statsministern som tillsattes på grund av hur fördelningen i riksdagen såg ut; han var också en pådrivare i utvecklingen mot organiserade partier. Att han sedan misslyckades att få stöd för den typ av rösträttsreform han föreställt sig, med majoritetsval i enmansvalkretsar till en andra kammare på vilken regeringen stödde sig enligt engelsk modell, och att han ibland gick högern till mötes i riksdagen hindrar inte att han var en mycket betydande person för demokratiseringen av Sverige och att det intryck man vanligen har av honom som en åtminstone igenkänd men annars rätt konturlös person i den svenska politiken innan Socialdemokratin tog över förtjänar att fyllas ut. ( )