Carl Swartz regering betingades av tre saker: att Hammarsköld till slut blivit omöjlig som statsminister, behovet av fortsatt borgfred, samt den fortsatta motviljan mot vänstern. I det läget, vad göra? En moderat högerman, känd för sin förmåga att söka samförstånd, som kunde regera åtminstone fram till valet 1917 och hantera krisen – förutom det prekära världsläget började nu livsmedelsförsörjningen bli ett verkligt problem – visade sig vara ett gott val, särskilt på sikt.

Som Eva Helen Ulvros skildrar honom bestod Swartz förtjänst främst i ett mod att behålla lugnet och lita på Branting; när oroligheter uppstod på och efter första maj valdes en icke-konfrontativ väg som ändå ledde till att de som förgrep sig på matbutiker lagfördes och ordningen uppehölls. När i efterföljden av detta rösträttsfrågan aktualiserades kontaktade han återigen Branting och kunde behålla någorlunda kontroll genom att hänvisa till att hans regering syftade till att styra landet fram till valet och sedan fick resultatet i det bestämma: en slags bekännelse till parlamentarismen som sågs som en vänsterseger.

Ulvros skildring fokuserar i huvudsak på tiden som statsminister, och ger mycket utrymme till olika primärkällor, främst personer i Swartz umgänge, vilket gör att personen ofta hamnar i skymundan, och den allmänna politiska utvecklingen istället skildras. En märklighet som dock gås förbi med underlig brist på anmärkning är dock Swartz tidigare tid som finansminister, då han, ur familj som blivit rik på tobaksfabriker i Norrköping, lade straffskatt på tobak och alkoholvaror (och dessutom, som högerman, införde progressiva skatteskalor).

En märklig man, denne Swartz, som man gärna fått se lite mer av. ( )