Väldigt intressant och mycket välskriven. Tjock, vilket gjorde att det tog lång tid för mig att komma igenom den. Ibland kan jag känna ett visst motstånd mot att fortsätta läsa, speciellt väldigt långa böcker. Men så var inte fallet här - det var alltid intressant att fortsätta. Förutom allt om Olof Palme får man även intressant läsning om Sveriges (och i viss mån världens) historia under hans livstid. ( )

Även om mina politiska sympatier vilar hos ett annat parti så är detta en intressant biografi över en intressant person. En politiker med stora visioner, både inrikes och utrikes. Kanske den siste store visionären i svensk politik. ( )

En väldigt bra biografi över Olof Palme, som samtidigt är en väldigt fin exposé över Sverige och Sveriges samhälle under största delen av 1900-talet.
Det blir aldrig tråkigt, och det känns grundligt utfört. Språket flyter bra och känns lagom avancerat. ( )

I höstas var det uppståndelse om att Underbara dagar framför oss inte fick – inte ens blivit nominerad till – Augustpriset. En läsning senare är denna uppståndelse förståelig: det är helt enkelt en förbaskat bra och läsvänlig biografi, som trots sina 650 sidor aldrig får en att vilja att den kunde hoppa över något för att hasta vidare mot den där hemska februarikvällen.

Det är inte bara Olof Palme som biograferas, utan det ges ordentlig bakgrund till tidsanda och andra aktörer: ibland får man lust att lägga ner boken för att jaga rätt på något sidospår om existentialistiska författare eller den i efterhand vansinnigt liberala synen på sexualitet som grasserade runt 1970. Risken är måhända att en så stark framställning dårar läsaren, men va tusan: om inte annat är det god läsning.

Palme framställs i princip som en framtidstroende existentialist, vars syn på politik var att en stark stat skulle garantera maximal individuell frihet: om man vill en form av socialliberalism som betonar allas rätt till lika möjligheter, oavsett ursprung och grupptillhörighet; om man vill en variant på den amerikanska drömmen formad i ett land där staten inte ses som ett hot. På liknande sätt stod det till med utrikespolitiken: förutom en allmän motvilja mot »diktaturens kreatur« så var han en nationalist i den meningen att han menade att varje folk hade en rätt att forma sitt eget öde utan att utomstående skulle komma med krav: en rimlig ståndpunkt i en värld mellan två starka poler som ingendera sågs som det minsta altruistisk.

I stort är det också en positiv bild som formas: Palme framställs som en politiker med starka grundidéer men stor pragmatism vad gäller medlem. En stor taktisk förmåga, liksom en känsla för vad som låg i tiden, parad med nog med integritet att inte förråda vad han trodde på. Det är en imponerande bild av en imponerande politiker. ( )