1923. À Churinga, dans la chaleur étouffante du bush australien, Mathilda, treize ans, enterre sa mère. Elle sait que désormais, face à son père, un homme cruel et égoïste, elle ne pourra compter que sur elle-même pour conserver ses terres? Cinquante ans plus tard, Jenny pleure la disparition tragique de son petit garçon et de son époux. Seul legs de ce dernier : le domaine de Churinga. Sur place, Jenny trouve le journal intime de Mathilda, dont elle entreprend la lecture. Bien vite, elle découvre des similitudes entre leurs destinées et l'angoisse l'assaille : a-t-elle bien fait de venir s'installer ici ? Les toutes dernières pages du journal lui révèleront la terrible vérité de Churinga et le secret de sa naissance. Une étape nécessaire pour rencontrer de nouveau l'amour. ( )

I read the French version, La dernière danse de Matilda - and thoroughly enjoyed it. Captured me from the beginning and kept me glued to the story throughout.

I look forward to reading others - I have Dreamscapes from the Library, again the French version called Le chant des secrets. If Tamara's other books are as well written, I am sure to enjoy my next readings. ( )

Jedna porodicna saga koja seze u vise generacija,zajednicka im je samo ovcarska farma u zaledju Australije.Matilda je mlada zena koju zivot nikad nije mazio, ali je uspjela da odrzi zivot na farmi i preda je sledecim generacijama.Jenifer je njena kcerka rodjena u gresnom braku i koja tek citajuci njene dnevnike saznaje o svojoj majci i prokletstvu koje ih prati.Odlicna knjiga sa stalnim obrtima,zapletima i predivnim opisima krajolika... ( )

Nach dem Unfalltod ihres Mannes und ihres kleinen Sohnes
entschließt sich die 25-jährige australische Malerin Jenny,
ihre Heimatstadt zu verlassen und auf die Farm Churinga,
die sie von ihrem Mann geerbt hat, zu fahren. Dort entdeckt
sie eine Reihe von Tagebüchern, die von Matilda, der
verstorbenen Eigentümerin Churingas, stammen. Bei der
Lektüre erfährt Jenny, welch entbehrungsreiches Leben
Matilda führte, welchen Kampf sie gegen Naturgewalten und
habgierige Nachbarn ausfechten musste. Langsam gewöhnt sich
Jenny an das rauhe Landleben, erforscht ihren großen Besitz
und verliebt sich in den Verwalter. Je weiter sie in den
Tagebüchern liest, desto klarer wird ihr, dass es um
Matildas Tod ein schreckliches Geheimnis geben muss. ( )

Jenny har förlorat sin man och son i en bilolycka redan innan handlingen tar sin början. Hon är helt förlamad av sorg och hon isolerar sig. På ett möte med sin mans advokat får hon veta att Peter har lämnat en gåva till henne. En gåva bestående av fårstationen Churinga. Fylld av tillförsikt och hopp om att äntligen hitta frid reser hon dit. Där möts hon av förmannen Brett som inte är sen med att låta henne förstå att han ser henne som ett hot.
Jenny gör allt för att få veta mer om Churingas historia och om kvinnan (Matilda) som så tappert kämpade för att överleva. Ingen är dock villig att berätta någonting för henne. En dag har sitter hon och pratar med Mamma Baker, Churingas kokerska, och hon låter undslippa sig att det finns en koffert fylld med gamla kläder och dagböcker. De hjälps åt att bära över kofferten till huset och det dröjer inte länge innan nyfikenheten tar över handen och Jenny börjar att läsa dagböckerna. Genom Matilda får hon reda på allt hon vill veta, och mycket mer därtill.

Min kollega på jobbet blir helt lyrisk när hon tänker på den här boken. Jag kan bara till viss del förstå henne. På plussidan finns miljöerna som i vanlig ordning är helt fantastiska. Jag har inga problem att se vare sig de milsvida vidderna, papegojorna, torkan, de livsfarliga ormarna och gud förbjude, de stora svarta lurviga spindlarna framför mig när hon guidar mig genom berättelsen. Detsamma gäller för karaktärerna som är trovärdiga: vissa känner man vördnad och beundran för, medan andra väcker ren avsmak. Den historiska aspekten är väl underbyggd (detta säger jag utan att ha kollat upp fakta, men vis av tidigare läsupplevelser av McKinley så litar jag helt och fullt på henne), och jag skulle aldrig för mitt liv byta bort mitt behagliga, men ibland ack så tradiga liv, mot det hårda arbetsklimat som fårfarmarna fick utstå. Inte för alla pengar i världen!

Matilda får vi till största delen lära känna genom dagböckerna som upptar en ganska stor del av boken. Det första jag reagerade på när det gäller dagböckerna, och som jag senare retade mig lite på, är att de är skrivna i tredje person. Jag tycker det känns fel att läsa dagboksanteckningar i stil med ”Matilda slog upp ögonen och kände först inte igen sig i det mjuka mörkret och månskäran som syntes i sovrumsfönstret” (s.157). Då det uppenbarligen är Matilda som pratar borde också dessa partier ha varit skrivna i jag-form, eller är det bara jag som är känslig?

Jag vet inte, men en sak vet jag och det är att Matildas sista vals endast får godkänt betyg på grund av språket och det oerhört förvånande och omtumlade slutet. ( )