En av svensk litteraturs olösbara gåtor: vem stod bakom pseudonymen Skogekär Bergbo, en av de allra tidigaste svenska poeterna, som bland annat åstadkom Venerid, en samling om hundra sonetter i vilka kärleken till titelpersonen utvecklas? De traditionella förslagen till identifikation är hovmannen Gustaf Rosenhane, eller möjligen dennes bror Schering (en av de svenska huvudförhandlarna i Münster när trettioåriga kriget skulle avslutas). Dikterna tillkom i vilket fall av allt att döma under 1640-talet, under påverkan av Petrarca och Ronsard, men gavs inte ut förrän cirka 40 år senare. Notera årtalen; Stiernhielms Herkules gavs inte ut förrän 1658 (och skrevs ett decennium tidigare), så dennes status som den svenska poesins fader är på intet sätt självklar (och det bortsett från att Wivallius tillhör generationen innan, och att biskop Thomas är ännu äldre).

Det är inte heller som att Bergbos diktning är någon återvändsgränd. Förvisso: sonetten har väl aldrig varit någon lättarbetad form i den relativt rimfattiga svenskan (som snarast var än värre på den tiden, när verb böjdes efter substantivets numerus; vid något tillfälle fuskar Bergbo med detta), men annat känns igen: pseudonymen antyder en längtan till naturen, vilket också visar sig i det fantastiska vinterlandskap som målas upp i sonett 63, och som författaren glatt färdas igenom på väg till den älskade. Likaså kommer de som kan sin Bellman känna igen den sena formen av interpretatio romana som odlas redan här, låt vara att det är Frigg istället för Freja som ersätter Venus.

Som diktare tycks Bergbo ibland ta sig väl mycket vatten över huvudet: det blir ibland lite väl mycket oreda i syntax för att få till de där oredliga rimmen, vilket inte hjälps av att nutidsläsaren är ovan vid tidens språk. De olika dikterna har varierande kvalitet, från det goda hantverket upp till det mycket lyckade, om än aldrig helt fantastiska.

Som exempel på det senare kan kanske nummer 29:s inledande rad anföras: en mycket konventionell tanke förvisso, men ändå ärligt framförd – »Vem kan som det är värt din dejlighet beskriva?«. Utöver detta kan nämnas ett fåtal dikter med naturmotiv, som ovan nämnda 63, kanske för att den annars lite abstrakta Venerid däri lämnas åtminstone tillfälligt åt sidan. Hon beskrivs för det mesta i högst standardmässiga fraser om dygd och skönhet, man förstår att hon aldrig ger diktarrösten den hängivenhet han visar upp och önskar, men annars framstår hon närmast som en konvention – tills att man kommer fram till nummer 92, där Venerid och väninnor badar nakna i Mälaren, medan diktaren osedd ser på och njuter av »liljevita lår och ben«; icke en uppbyggelig skapelse, men i alla fall en som ordentligt visar på den älskade som varelse av kött och blod. Till slut bör även sonett 94 nämnas. Återigen framstår den inte som en nyhet, men dess vändningar är skickliga, i alla fall till de sista raderna då den får slut på ånga, och kan därför tjäna som ett ganska gott exempel på Bergbos konst:

Förr än jag skulle dig min käraste förgäta
förr bleve himmel jord och jorden himmel ny
förr flöge vattnet kring och summe moln och sky
förr vändes alla berg, i jämna falor släta

och all slätt mark i sten, all krokot trä i räta
och alle gräs i trä, allt guld det vorde bly
allt silver till vit kalk, hårt järn til blöta dy
förr än jag Venerid skull' utur minnet läta

förr fölle uppåt tungt och nederåt allt lätt
förr bleve elden kall och isen bränd' av hetta
om sommarn låge han på, om vintren smältes slätt

och brukades för ved, man skulle stycken leta
ur sjön at göra eld därmed enär man fröse
och sakades ihop där som de fluto löse. ( )