Det sägs om Hitler att om han av någon anledning skulle trillat av pinn innan han hann begå någon av sina tidiga dumheter (säg Kristallnatten) så hade han inte blivit ihågkommen som en blodtörstig galning utan som en stor statsman. Man kan tycka vad man vill om den saken (Mein kampf är trots allt tämligen explicit med vad han ville göra), men ungefär detsamma kan med betydligt större fog sägas om Mussolini: hade han bara sett till att dö före han blandade sig in i spanska inbördeskriget, eller ännu hellre hållit sig utanför och sedan avhållit sig från att sluta förband med den av honom föraktade Hitler, så hade han förmodligen kunnat se fram emot ett så gott omdöme som någon envåldshärskare kan tänka sig. Det är i alla fall det intryck man får av Häggs biografi.

Hägg visar nämligen hur fascistregimen i det stora hela var förhållandevis legitim, förhållandevis oblodig, och fram till de europeiska krigen (undantaget erövringen av Albanien, som å andra sidan knappast kan sorteras in under detta begrepp), omåttligt populär: även om fascisterna förvisso hade stridit med kommunister och fackföreningsföreträdare var de enligt Hägg busar, inte mördare, och Mussolinis väg till den totala makten kantades »bara« av ett lik samt en sönderslagen krigshjälte. När han väl hade den visade han sig ovanligt mild; likt Caesar avhöll han sig från att ta hämnd på gamla fiender. Hans dåliga rykte vilar istället dels på de onödiga allianserna med den otacksamme och blodbesudlade Franco och den fanatiske men till en början lyckosamme Hitler, och i synnerhet den förrädarregim han sattes att leda efter att en omröstning bland fascisternas stora råd berövat honom makten i ett försök att rädda Italien ur kriget, ett försök som sedan stupade på att den nye regeringschefen var alltför sölig. I vilket fall, Mussolini deporterades ut på landsbygden, fångades upp av tyska trupper, och sattes att leda vad som är känt som Salòrepubliken: en tysk lydstat som till skillnad från det egentliga Italien anställde judeförföljelser och övergrepp på civilbefolkningen (mot den maktlöse Mussolinis vilja).

Hägg är på sitt vanliga berättarhumör: i inledningen klargör han att detta inte är ett akademiskt verk, utan folkbildning grundat på läsning av sådana. Det är skönt med författare som vågar skriva sådant. Annars är det mesta sig likt från andra av hans verk: en effektiv, lite slängig stil, omdömen grundade på egna betraktelser, avvikningar till saker som intresserar honom (till exempel litterära skildringar eller påvedömets historia). Likt det mesta av hans produktion gäller det att även om man inte skall tro att Häggs tolkningar alltid är okontroversiella så har man aldrig tråkigt när man tar del av dem. Mussolini: en studie i makt är knappast den definitiva skildringen av den italienske diktatorn, men om man inte har något emot eller rent av uppskattar Häggs stil så är det intressant läsning. ( )