Orwell was a fine thinker and good writer. I skimmed only about 15 pages: some writerly stuff. Otherwise first rate. He was a Socialist at heart but had no time for most of the left. ( )

George Orwell is often easily recalled as the author of two novels, "Animal Farm" and "1984". He was also a prolific essayist. In fact the Essay was his most prolific style of endeavor. This collection of a dozen of the high points of twenty years of succinct comments on many aspects of life, was first read by me in 1966. it gets reprinted moderately often, and is a gateway to hundreds of other similar expressions of wit and vision by this ornament to English letters, ( )

A deeply enthralling collection of essays, complete, from Orwell over the course of his career. He wrote many reviews, pieces for the BBC, and short pieces that make you examine things clearly, logically, and factually. Orwell was a great mind, and the small deficits in some of the essays still cannot bring down the overall caliber of this fine piece of work. The breadth and depth that this collection manages to encompass surprises me- Orwell was a master at writing non-fiction. ( )

Det är med saknad man läser George Orwells Essays, en samling av diverse tidningartiklar, kompilerad efter hans död: saknad efter en tid då politisk debatt hade en teoretisk underbyggnad mer avancerad än att privatiseringar är bra eller dåliga: frågan finns kvar, men formerna tycks sedan länge ha stelnat .

Nåväl, sådan längtan är säkerligen till minst 90 % missriktad. Mer intressant än Orwells marxistiska argumentation, är hans förhållande i stort till denna ideologi, tydligt uttryck i den sena (essäerna är kronologiskt ordnade) »Writers and Leviathan«, där han argumenterar för att författaren som författare, men inte nödvändigtvis som människa, bör ha friheten att om den så önskar ställa sig ovan politiken, i synnerhet det dagliga styrandet, som med sitt kompromissande och tvång att välja det minst onda inte kan vara nyttigt för konsten. Det är en tanke som borde provas oftare mot de strömningar som kräver att konst inte bara bör vara underhållande utan även uppbygglig (den motsatta tanken är kanske lika skadlig, att konst inte får vara annat än underhållande, men tycks mindre dominant idag).

Konsten är det andra stora temat i boken efter politiken: Orwell analyserar Dickens, Dali, Swift, Kipling, Yeats, Tolstoys pamflett om Shakespeare, liksom tidningar för unga pojkar om livet på internatskolor, en genre som fram tills för ett par decennier sedan tycktes helt död men sedan oväntat gav nya avläggare (om än i annat format). Dessa essäer innehåller förvisso också de delar av politiska tolkningar, vilka man inte behöver hålla med om men som inte tar över så till den grad att man önskar helt slippa dem, utan snarare ger intressanta perspektiv. Essän om Dickens är lite svårläst för den som inte har dennes hela produktion med modersmjölken, men med tanke på att Orwell utgår från och framhåller hur dessa olika figurer lätt införlivas med ens mentala värld kan det kanske förlåtas.

Sedan finns också en hel del varjehanda: om att arbeta i antikvariat, om antisemitism i Storbritannien, om vykort med »roliga« motiv (i Sverige skulle man möjligen kunna återfinna något liknande i gamla veckotidningar; typen av humor känns i alla fall lätt igen), och en lång uppgörelse med hans eget gamla internat från barndomen, och den skräck och förtvivlan han tycks ha levt i inför en värld med godtyckliga regler och allsmäktiga, motbjudande vuxna.

Mycket av det producerade är från krigsåren: »The lion and the unicorn« behandlar den engelska nationalkaraktären och hur den eventuellt skulle kunna utnyttjas av fascisterna för att uppnå sina mål, medan »Poetry and the microphone« i helt annat tonläge utgår från hans erfarenhet att skapa kulturell propaganda via radio och hur detta medium skulle kunna utnyttjas för att förnya poesin.

Orwell är en av nittonhundratalets ofrånkomliga författare, inte bara för att han i likhet med Kipling (som han behandlar med överseende och viss nedlåtenhet) faktiskt lyckas skapa nya begrepp i engelska språket: han är också en av de vars känslor och åsikter kom lika mycket ur egen erfarenhet som övertygelse, för vilken »fascism« ännu inte tagit färg av allmänt skällsord. Han var övertygad om att socialism var vägen framåt, men hade också en ovanlig klarsynthet i att kunna se de överträdelser som gjordes även i dess namn, en attityd vars sällsynthet han själv beklagar. Det må finnas verk skrivna med större litterär förmåga, men den intellektuella hederligheten är betydligt mer sällsynt. ( )

Some essays no longer relevant except to students of era, some classics, such as "A Hanging" and "Shooting an Elephant". Reflects Orwells fear of totalitarian government and disappointment with English socialists.