Varför jag en gång plockade upp den här boken minns jag inte – den kan ha varit gratis när jag ändå tog en hög med andra pocketböcker, men normalt hör inte böcker om svensk politik till vad jag vill läsa. I vilket fall: det är en nu något åldrar skildring över den förvirrade tid när socialdemokraterna började föra borgerlig politik och monterade ned vad de tidigare byggt upp. Mönstret gick ungefär: Moderaterna lägger motion. Socialdemokraterna säger nej, nej, nej. Socialdemokraterna vinner val. Socialdemokraterna röstar igenom motion i riksdagen (eller bara kuppar igenom den, om de heter Erik Åsbrink). Folk fattar ingenting. (I alla fall är det Sundströms beskrivning.)

Det konstiga är egentligen att det inte blivit mer protester. Det är ändå en hel del som socialdemokraterna ändrat: de har avreglerat finansmarknader och elhandel, monterat ner delar av alkoholpolitiken, infört ett pensionssystem ingen kan bli klok på (men som en del fondhandlare kan tjäna grova pengar på), krängt Teliaaktier och startat kasinon. Och vad har hänt? Folk röstar på moderaterna. De påstår ju också att de är ett arbetarparti, men de får en troligen att känna sig aningen mindre lurade – det är troligen bara vad man förväntar sig av dem, till skillnad från sossarna.

Sundström försöker dock protestera: hon vill ha slippa allt det här: att välja och betala överpris för sin el, en energiminister som lurar på en aktier till överpris, konstiga pensionssystem och Svenska spel i största allmänhet. Och hon är knappast ensam, även om de flesta troligen inte är lika roande. (De där personerna hon inte gillar är förresten ungefär följande: Erik Åsbrink, Kjell-Olof Feldt, Frits Bolkestein, Björn Rosengren, Göran Persson, Erik Åsbrink igen, Ulf Dinkelspiel. Exakt varför varierar, men för de flesta är de för att de låtsas vara socialdemokrater medan de förde borgerlig politik,) ( )

Lena Sundström undrar i "Saker jag inte förstår - och personer jag inte gillar" hur det kom sig att socialdemokratiska politiker började prata som moderater.
Hon ger kanske inga svar - ställer frågan, mest - men hon belyser problemet med skärpa. Exemplen hon använder är på pricken. Avregleringen av elmarknaden, alkoholpolitiken efter EU-inträdet, statliga spelkasinon, Schengenöverenkommelse osv osv. Det är riktigt underhållande och tänkvärt.
Jag är säker på att många i hennes (och min) generation har gått och funderat på dessa frågor under lång tid. Men alla har ju inte förmågan att uttrycka sina funderingar så bra som Lena Sundström. ( )