Det skulle gå att skriva ohyggligt mycket om Fredrika Bremers Grannarne: om dess för tiden radikala men tämligen lågmälda budskap om kvinnlig frigörelse, uppfostran, sexuell makt, förlåtelse och allmän moral. Om den satir som då och då hamnar i förgrunden. Om dess skildring av ett harmoniskt äktenskap, grundat på respekt mer än passion. Om den hårdnackade gamla damen ma chére mére, hennes byronske son Bruno och den änglalika Serena.

Jag börjar dock med två detaljer ur Carina och Lars Burmans förord, eftersom de lika mycket som ovanstående klargör vad det är för slags berättelse: dels att den raskt utgivna engelska upplagan sades vara skriven av »Sweden's miss Austin [sic!]«, dels att Charlotte Brontë var rädd att folk skulle tro att hon kalkerat Jane Eyre på berättaren Fransiska. Likheter finns det helt klart: båda är inte längre fullt så unga damer som tvingats sörja för egen utkomst gifter sig med väletablerade män. Ingen har speciellt fördelaktigt utseende, båda kan vara nog så frispråkiga men har i grunden gott hjärta. Skillnaden sitter främst i männen: Fransiska är redan vid bokens början gift, och hennes make är långt från en romantisk hjälte. Rochesters kvaliteter skulle då snarare ha hämtats från den plågade Bruno.

Vad gäller Austen så ligger släktskapet främst i dagen i bokens första halva, när Fransiska lär känna sina grannar. Austen skrev i ett brev till en av systerdöttrarna som också funderade på författarbanan att »tre eller fyra familjer i en by på landet är det bästa materialet«, och den första halvan av boken tycks lova något sådant: förutom Fransiska och hennes make så är det fråga om hans styvmor, den formidabla, manhaftiga ma chére mére, som har fått hem en annan styvson med maka att hjälpa till att sköta hushållet, samt familjen Dahl, bestående av ett par äldre samhällets stöttepelare i den närliggande staden som snart skall fira guldbröllop samt deras föräldralösa dotterdotter som tar hand om dem. I utkanten skymtar diverse karikatyrer, bland annat en högfärdig adlig familj, där döttrarna fostras hårt för att få en fernissa av bildning, och en familj av lantjunkare där barnen tillåts löpa fritt.

I slutändan blir det dock inte särdeles likt Austen: Bremers penna är mindre skarp, vilket gör att satiren betydligt mildras och de flesta personer framstår som mindre entydiga. Båda är moralister, men Bremer betonar förlåtelsen och nåden mer än det goda uppträdandet. Bokens andra halva är dessutom inte alls speciellt Austensk: den milda komedin, interfolierad med kortare predikningar mot slavhandel eller malträterade av djur, övergår alltmer i romantisk melodram, i form av kärlekshistorien mellan Bruno och Serena.

Bruno fördrevs hemifrån av ma chére méres hårdhet när det upptäcktes att han stulit en summa pengar; han har nu återvänt för att söka förlåtelse efter ett kringflackande liv; det hela är mycket 1800-talsmässigt och framstår idag som tämligen överspänt, i synnerhet som han i släptåg har en vacker judisk kvinna vid namn Hagar, som dessutom föranleder en del mindre fördelaktiga yttranden som idag framstår som en pinsamhet i en annars framsynt bok. Även om den inte är helt oävet turnerad framstår denna halva i mycket som en påminnelse om hur totalt smaken har ändrats.

Mer överraskande är att andra delar av innehållet ger motsatt effekt: det ger perspektiv att läsa de partier som rör barnuppfostran och inse att vi inte rört oss så långt från mitten av 1800-talet. Även då ansågs det modernt och fint att ge barn en fri uppfostran, utan pekpinnar och förmaningar, även då kunde detta resultera i små monster till telningar. Bremer är dock mer nyanserad än så: ett av de centrala spänningsmomenten är vad som blir resultatet av stenhårt fasthållande vid sin myndighet.

Främst i boken står dock Fransiska, inte minst på grund av formatet: detta är en brevroman, låt vara en inte fullt utförd sådan (ett »främmande fruntimmer« bryter då och då in och återger viktiga passager mellan Bruno och Serena). Mycket av det bästa i romanen kommer från Fransiska och hennes samvaro med sin make. De smågnabbas, försöker forma tillvaron med varandra, och konspirerar för att hjälpa sina grannar att komma förbi de föreställningar som står i vägen för en bättre tillvaro, ofta med lyckat resultat.

Grannarne är helt klart en produkt av sin tid: den är sentimental och moralistisk, med en handling som idag framstår som tillgjord. Det är dock en god skildring av sin tid, och de svagare delarna är fortfarande mildare än de excesser i samma riktning man kan hitta hos Dickens. Noterbart är att Bremer framstår som mer modern ju mer hon fjärmar sig från samtidens grundidéer. Läsvärt, på flera plan, dock kanske inte för handlingen. ( )