Pagina principaleGruppiConversazioniAltroStatistiche
Cerca nel Sito
Questo sito utilizza i cookies per fornire i nostri servizi, per migliorare le prestazioni, per analisi, e (per gli utenti che accedono senza fare login) per la pubblicità. Usando LibraryThing confermi di aver letto e capito le nostre condizioni di servizio e la politica sulla privacy. Il tuo uso del sito e dei servizi è soggetto a tali politiche e condizioni.

Risultati da Google Ricerca Libri

Fai clic su di un'immagine per andare a Google Ricerca Libri.

Sto caricando le informazioni...

Diwan över fursten av Emgión

di Gunnar Ekelöf

UtentiRecensioniPopolaritàMedia votiConversazioni
1411,440,498 (5)Nessuno
Aggiunto di recente daBodoni, bockbent, henkl, leakim, fyrelias, Jamten, Malmroth, Boger
Biblioteche di personaggi celebriEeva-Liisa Manner
Nessuno
Sto caricando le informazioni...

Iscriviti per consentire a LibraryThing di scoprire se ti piacerà questo libro.

Attualmente non vi sono conversazioni su questo libro.

Bakgrund.

Slaget vid Manzikert (Manazkert) ägde rum 1071 e. Kr.; kejsar Nikefóros Botaniátes tvangs abdikera 1081. Mellan dessa två årtal bör själva Diwan, eller åtminstone en första stomme till den, tänkas koncipierad. Den följande avdelningen innehåller senare tillägg och utbyggnader av legenden. På samma sätt har grekiska, serbiska, kretensiska, främreasiatiska medeltida eper och dikter traderats och utsmyckats ända fram till nutiden. Men under legenden torde ligga någon verklighet.

Manzikert föregicks av det byzantinska rikets sista stora uppladdning för att hålla seldjukerna tillbaka. Slaget utföll olyckligt, vilket inte var den tappre kejsarens fel utan berodde på inre oenighet (varom mera nedan) och öppet förräderi av flera höga herrar. Kejsar Romanos Diogenes och den del av hären som förblivit honom trogen (och till vilken sångaren tycks ha hört) blev fångna hos Alp Arslan. En del av dem utväxlades sedan. Kejsaren blev mot givet löfte, garanterat av tre biskopar, bländad och lämnad att dö. Något liknande bör ha hänt flera av hans trognaste medkämpar, bland vilka många rimligtvis bör ha varit akriter, gränsfurstar som hade allt att frukta från ena eller andra parten i slaget.

1000-talet var i Byzantium en upplösningens tid, framför allt inrikespolitiskt. Byråkratin dominerade inte mindre än det intriganta och maktlystna prästerskapet. De stora familjerna tog än det ena, än det andra partiet. Ett slags "skönandar" som kallade sig rhetorer (bland vilka Psellos) spelade en stor roll, inte bara som opinionsbildare.

Samtliga, även de flesta bland kejsarna, ringaktade och försummade armén och det militära, som i den svåra utrikespolitiska situationen med ständiga slaviska eller turkiska raider in på byzantinskt område kunde ha varit rikets enda skydd, liksom den i gamla dagar hade varit den centraliserande maktens, kejsarmaktens, egentliga stöd. Konstantinopel hade blivit ett schackparti av intriger och motintriger med för yttervärlden blinda spelare.

Det var genom en palatskupp och en militärkupp som Romanos Diogenes kom till makten. Han hade ingen tur. Det var likaledes genom en militärkupp som Nikefóros Botaniátes avsattes av Aléxios I Komnénos 1081, och han hade framgång. Men svårigheterna var oerhörda och det gällde numera framför allt ett uppehållande försvar. Så kom korstågen, och de betraktades med misstroende. Byzans' hållning under denna tid har bedömts hårt på västerländskt håll. Men man visste ju vad seldjuker och araber gick för, man hade slaverna i ryggen och de egna inrepolitiska svårigheterna. Misstroendet skulle visa sig berättigat ett hundratal år senare då Konstantinopel plundrades i grunden av venetianarna och det fjärde korstågets "riddare", på själva långfredagen år 1204, ett datum som aldrig glömts i öster men gärna glöms här.

Så blev Konstantinopel, Roms arvtagerska, Gudsstaden, framför allt den heliga Jungfruns stad, i kraft av politisk och inte minst religiös eller teologisk hybris, men också genom yttre och inre olyckor, småningom knappast mer än ett huvud utan kropp, moget att skördas av folkslag som gärna tog huvuden (år 1453).

Vad fursten av E. beträffar kan man inte säga mer om honom än vad som framgår av dikterna: att han var en oriental som möjligen bibringats vissa halvkristna idéer. Lika litet var han mohammedan. Grekiska, arabiska och iranska föreställningar blandas i hans själ.

Det ger mig tillfälle att säga, att jag i likhet med många moderna författare inte tror på uppdelningen i tidsåldrar: antikens slut i och med kristendomens upphöjande till statsreligion, tidig medeltid etc. etc. De labila religiösa förhållandena som utmärkte hellenismen endast fortsatte, både inom kyrkan med dess otaliga spetsfundiga schismer, och utanför den kristna sfären, där folket och många av de stora levde som förut, möjligen med tillägg av någon fernissa av den ena eller andra religionen eller sekten.

(Ur: Författarens förklarande noter efter diktsamlingen) ( )
  Jannemangan | Aug 17, 2008 |
nessuna recensione | aggiungi una recensione
Devi effettuare l'accesso per contribuire alle Informazioni generali.
Per maggiori spiegazioni, vedi la pagina di aiuto delle informazioni generali.
Titolo canonico
Titolo originale
Titoli alternativi
Data della prima edizione
Personaggi
Luoghi significativi
Eventi significativi
Film correlati
Epigrafe
Dedica
Incipit
Citazioni
Ultime parole
Nota di disambiguazione
Redattore editoriale
Elogi
Lingua originale
DDC/MDS Canonico
LCC canonico

Risorse esterne che parlano di questo libro

Wikipedia in inglese

Nessuno

Non sono state trovate descrizioni di biblioteche

Descrizione del libro
Riassunto haiku

Discussioni correnti

Nessuno

Copertine popolari

Link rapidi

Voto

Media: (5)
0.5
1
1.5
2
2.5
3
3.5
4
4.5
5 1

Sei tu?

Diventa un autore di LibraryThing.

 

A proposito di | Contatto | LibraryThing.com | Privacy/Condizioni d'uso | Guida/FAQ | Blog | Negozio | APIs | TinyCat | Biblioteche di personaggi celebri | Recensori in anteprima | Informazioni generali | 204,463,434 libri! | Barra superiore: Sempre visibile