Vilken smörja! Klicheer och klyschor staplade på varandra. Ett persongalleri med så kliché artade figurer att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Dessutom illa skriven. Det enda positiva är Marie Richardsson som uppläsare. ( )

Spännande deckare där man få följa kriminaltekniker Maria Wern, både privatlivets kullar och backar i kombination med arbetslivets hårda och ibland grå vardag. ( )

Nja, det här var väl inte en höjdare precis. Premissen har potential - kan det verkligen vara ett midvinterblot, i sann asa-anda? Delarna som handlar om historia är intressanta, men är alldeles för få och korta, och hela historien är berättad i lite för lösryckta vinjetter (boken är bara drygt 200 sidor). Man får aldrig riktigt något grepp om karaktärerna och när några av gåtorna löses genom att huvudpersonen kommer på svaren i en dröm så tröttnar jag - i dagens deckare måste dröm-lösningar ses som rent "fusk." (SPOILER-VARNING!) Mitt stora problem är dock att jag har svårt för deckare där mördaren är klart sinnessjuk - det verkar mest som en ursäkt för att han/hon skall kunna uppföra sig hur som helst utan att det behöver verka troligt. Det här är ju bara den första Maria Wern-boken och eftersom det har publicerats flera efter denna, så antar jag att kvaliten går upp allteftersom serien fortsätter, men jag kan inte påstå att jag är lockad att läsa mer, tyvärr. ( )

I skogen utanför den lilla staden Kronköping i närheten av Uppsala hittas en man brutalt mördad, hängd och med ett spjut stucket rakt genom magen. Den som gör upptäckten och larmar polisen är en gammal man som bor i närheten och vars hund grymt dödats i samband med mordet och hängts upp bredvid den mördade. I träden omkring hänger dessutom flera djur, bland andra en tupp, en kanin och en katt.

Polisassistent Maria Wern och hennes kollegor står handfallna inför det bestialiska brottet. Ett liknande mord inträffade i Uppsala nio år tidigare men då omkom mördaren i en brand. Kan det ändå finnas ett samband? Tack vare Marias kamp och envishet tonar bilden av en mördare fram – en människa sviken och förnedrad till en punkt där verkligheten ger plats för vansinnet. Men det blir en kamp där Maria är nära att mista allt som betyder något för henne.

(Utdrag från bokus.com)

När Främmande fågel gick på tv tyckte jag om det jag såg. Handlingen var spännande, skådespelarna var trovärdiga och framför allt tyckte jag om att det var en serie om fyra delar. Rena filmer har aldrig intresserat mig (förutom vissa få undantag) då de på grund av all utfyllnad ofta är på tok för långa. Efter ungefär en timme är jag less och måste ta en paus för att sedan, kanske, se filmen färdigt. Med serier är det däremot precis tvärtom: de är korta och precis när det börjar bli riktigt spännande är avsnittet slut och man får sukta och längta till nästa avsnitt. Det är dock inte alls säkert att jag skulle ha tyckt lika bra om filmatseringen av Främmande fågel om jag hade läst boken först.

Den första, men dock inte sista, boken jag har läst om Maria Wern är Stum sitter guden som till stor del är en riktigt skrämmande läsning. Att människor tar bibeln på lite väl stort allvar har jag sedan tidigare stött på i en del böcker. Men att någon, inte bara är intresserad av, utan verkligen lever genom den fornnordiska asatron är för mig någonting helt nytt.

Morden är utförda med en våldsam för att inte säga bestialisk frenesi, precis som sig kanske bör när det handlar om fornnordiska riter. Det går dock inte att komma ifrån känslan av att ett viss mått övervåld har fått råda och att less is more hade varit mer än tillräckligt. Med detta sagt är det kanske lämpligt att utfärda en varning till känsliga läsare som ännu inte har läst denna bok, men som är sugen på att göra det.

Maria Wern är den polis som vi får komma mest inpå livet då vi får följa med henne både på jobbet och i privatlivet som hon delar tillsammans med sin make, sina två små barn och inte minst sin svärmor, snacka om en jobbig människa! Det är jag av förklarliga skäl inte ensam om att tycka: Wern hyser inte direkt några varma känslor för henne och då några saker helt oförklarligt försvinner från det Wernska hemmet står hon högst upp på listan över misstänkta.

När ledtråd efter ledtråd fogas samman kommer Wern fram till en skrämmande insikt: mördaren är någon i hennes omedelbara närhet. Så fort mördaren känner vittringen av polisen flyr denne, tillsammans med någon som Wern håller väldigt kär….

Ja, jag gillar det här: intrigen är spännande, karaktärerna känns äkta, tempot är bra, språket är okej och omslaget speglar en del av innehållet. Vad finns det egentligen då att klaga på? Jo, professorn Morgan Höglund gave me the creeps vilket å andra sidan borde innebära att Jansson har lyckats med gestalningen!?

Bok nummer två i serien om Maria Wern heter Alla de stillsamma döda. Då jag har lyssnat på den på jobbet (och jag blev inte särskilt imponerad vilket med 99,5 % säkerhet beror på att jag i grund och botten avskyr ljudböcker) kommer jag att lämna den därhän och i stället fortsätta med bok nummer tre som heter Må döden sova. Den får emellertid vila till sig en stund då några böcker har företräde i läskön. ( )

http://boekenwijs.blogspot.com/2008/12/midwinteroffer.html ( )