Det är trösterikt att läsa Strindbergs Antibarbarus: inte bara för att den visar att även egentligen hyfsat intelligenta personer kan förföras av sina vetenskapliga fördomar, utan främst för att den visar att även om man är en av svenska språkets främsta stilister kan man ändå inte skriva avhandlingar som är riktigt läsbara.

Å andra sidan blir man grymt avundsjuk när man ser alla de ornament i urnesstil som boken är dekorerad med; inte bara anfanger utan rubriker och utfyllnad. Sådant får man inte som vanlig, dödlig doktorand.

Idéinnehållet är naturligtvis fnoskigt. Strindberg får för sig att grundämnen kan förvandlas till varandra, att luft bara är förtunnat vatten, att råttor kan andas vatten, att växter kan sönderdela kväve. Visst, kemin vid den tiden hade inte stöd av kvantfysik, och Strindbergs sätt att titta på grundämnenas molmassa är egentligen inte helt dum; problemet är bara att han inte har tillräckligt med data för att få egentlig ordning på det hela.

Antibarbarus är inte egentligen läsvärd, men Bakhålls faksimilutgåva kan vara värd att skaffa ändå, om ås bara för att det är ett vackert häfte. ( )