Det är kanhända otacksamt av mig att racka ner på Herman Lindqvist; han var trots allt en av de författare som tidigast lät mig få en uppfattning om Sveriges historia. Ändå är det svårt att låta bli: Han är slarvig, med fakta, komposition, koherens och stil, han tar sin nationalistism till synnerligen svårsmälta nivåer, och han uppvisar stundom häpnadsväckande okunnighet. Han förtjänar förvisso visst beröm: hans berättande kan vara medryckande, hans stilkonst får ibland in rena träffar, och han har trots allt satt sig före att skriva om alla epoker, även om sådana som annars kanske inte ses som så glamorösa. Som frihetstiden, i Nyttan och nöjet. (Här är kanske på sin plats att påpeka att anledningen till att jag inhandlat och recenserat denna är att min dyra moder, som annars försett mig med övriga delar i serien, av oklar anledning hoppade över denna).

Frihetstidens politik är, av olika anledningar, ett ganska dystert kapitel, främst kanske användbart till varnagel för uppblåst krigshetsande med sina två ytterst fiaskoartade krig, där endast tur och skicklig diplomati gjorde att det nu är 200, inte 266, år sedan Finland och Sverige gick skilda vägar. Inte heller det inhemska politiska livet, begynnande demokrati och några trevliga produkter som en tryckfrihetsförordning till trots, är något man blir speciellt glad av: det sympatiska i att se en riksförsamling som på vissa sätt kan göra den brittiska rangen stridig om epitetet »mest demokratisk« (vad det nu är värt att vara minst dålig på området) dränks snart i avigsidorna, även de kapabla att tävla med de brittiska: korruption, synnerligen obehaglig behandling av besegrad opposition, allmän vanvård av ämbeten – officerare lämnade mitt under brinnande krig sina förband, i syfte att delta i riksdagen! Enda områdena man kan glädjas åt är väl kulturen – fröna sås för den blomning som skall komma under Gustav III, och redan syns den Bellmanska plantan ur vardagens alkoholdränkta mörker sträva sig mot ljuset– samt vetenskapen, där nu för första gången lärda av europeisk klass uppträder.

Fast det bryr sig inte Lindkvist närmare om; han är mer intresserad av krig och att trots allt kunna fiska upp ett par hjältar ur dem, hur blygsamma dessa än må vara. Stora daldansen (vad är det med svenska historiker och lustiga namn på obehagliga tilldragelser?) får även det utrymme, och Lindqvist är faktiskt vederbörligen dämpad, även om han inte heller här kan hejda sina ständiga försök att klistra på epitet som »första«, »sista«, »värsta«, »bästa« på allt vad som tilldrar sig, ofta på ett tämligen komiskt sätt.

För att göra bokslut: är det värt att läsa Lindkvist? Tja, möjligen i brist på bättre. Michael Roberts har förvisso också skrivit om periodens politiska liv, men där han är mer nyktert korrekt är han även begränsad till enbart det politiska (Lindkvist bryr sig trots allt om även icke-politiker i den mån de kan användas för att förgylla bilden av Sverige) och på det hela taget ganska torr läsning. Annars är jag sorgligt omedveten om populärvetenskapliga försök att skildra perioden. Man får hoppas att det där stora verket om Sveriges historia som Dick Harrison skall överse för Norstedts räkning snart kommer, för annars lär man få stå ut med Lindqvist idiosynkratiska historieberättande om man vill läsa något om perioden. ( )