Det finns få människor fler har att tacka för mer än Winston Churchill. Låt vara att han var envis, självsäker, okänslig för kritik, reaktionär: de första åren av andra världskriget var det just dessa egenskaper som behövdes hos Storbritanniens premiärminister, dessa drag som gjorde att fred inte slöts i ett av de få krig där ovillkorlig pacifism varit direkt felaktig.

Att hans egensinnighet sedan kan ha bidragit till att förlänga kriget, hans imperialism ledde till att tre miljoner indier svalt ihjäl, att hans brist på översyn ledde till mer lidande än nödvändigt hos Tysklands civilbefolkning hör också det till den bild som Bengt Liljegren målar upp i andra delen av sin biografi.

Detta är i huvudsak den kända historien, om Storbritanniens finaste stund när de stod färdiga att slåss på stränder, på gator och på kullar mot ett till synes ostoppbart Tyskland, om hur Churchill sökte hjälp hos Roosevelt och hur han gladdes när Hitler svek Sovjetunionen och drogs in vad som visade sig vara en omöjlig uppgift, och hur sedan även USA drogs in i kriget, men även om hur Churchills egna idéer om strategi (han motsatte sig länge operation Overlord) och om hur diplomati skall skötas (personligen) också drog ut på kriget, och hur hans lätt naiva inställning öppnade för Stalins utvidgning av den kommunistiska maktsfären.

Lite mer bortglömd (i viss mån med rätta) är även historien om åren efter kriget, då Churchill kämpade för nerrustning, för vad som sedermera blev EU, och mot att det brittiska imperiets glans skulle falna. Hans återkomst som premiärminister ledde inte till stora resultat.

Churchill blev en ikon, en av de få personer som det skulle räcka med en silhuett för att känna igen. Liljegren kämpar för att fylla på med innehåll för att även de mänskliga dragen skall framgå, och når viss framgång. Vill man dock känna privatpersonen Churchill är dock första delen av biografin långt mer givande, ty i denna andra halva framstår han som en närmast arbetsnarkoman, vars personlighet främst kommer fram i förhållandet till anställda, kollegor och jämlikar. Detta må ge en korrekt bild, i linje med författarens val att varken väja för det negativa eller undanhålla det positiva, men det gör att något av livet ändå försvinner ur, och kvar står den briljante retorikern, den ibland framseende och ibland blinde statsmannen, den demokratins försvarare som samtidigt kunde strunta i indiers och afrikaners väl och ve. Kort sagt: fullblodspolitikern. ( )