I denna samling återfinner man några av Poes mer kända saker, såsom Den svarta katten, Fakta i fallet Valdemar, och Huset Ushers undergång, liksom en del mindre välkänt stoff. Efter en nyligen genomförd omläsning (första läsningen var för flera år sedan, och jag hade lyckats glömma slutet i åtminstone ett par av novellerna) kan jag nu konstatera att det inte bara är Lindqvist utan även Poe som lämnar mig tämligen oberörd: jag blev inte det minsta rädd. Däremot blev jag frånstött och skakad, om ock bara av Svarta katten och Det skvallrande hjärtat, inte så mycket för att dessa i sig är hemskare eller mer fantastiska än resten, utan för att det hemska i dem kommer från att det så uppenbart att berättarna inte har alla skruvar åtdragna: i synnerhet gäller det Svarta kattens av alkoholen brutaliserade berättare, som begår helt meningslösa dåd. En omotiverad kniv i ett kattöga är tydligen mer skrämmande än även den mess ohyggliga hämnd.

Att rubbade berättare är ett trick som inte alltid fungerar visar dock William Wilson och Amontadillofatet, som även de berättas i första person av personer man snabbt inser inte är några snälla gossar; kanske är det det att de varken börjar som dygdiga eller är riktigt avskräckande förvridna som gör att det inte fungerar – speciellt i fallet med Amontadillon, som bara är en studie i tämligen banal, om än förslagen, hämndlystnad. I andra berättelser, som Huset Ushers undergång och Det ovala porträttet, och för all del även William Wilson, skall det hemska helt eller delvis stamma ur en koppling mellan två personer eller en person och ett föremål, men det hela blir inte riktigt skrämmande: även om Huset Usher är ett riktigt förskräckande ställe räcker det inte för att göra berättelsen riktigt helgjuten.

Bättre fungerar fantastiken då i Metzengerstein, Fakta i fallet Valdemar, och Röda dödens mask, som i stigande ordning har klarare drag åt det övernaturliga. Metzengerstein fungerar rätt bra i gränslandet mellan fantasi och fantasy, Valdemar hade tjänat på en något större utförlighet, medan Röda döden hade kunnat vara lite mindre explicit, men de är alla på sitt sätt läsvärda.

Sedan har vi En nerfärd i malströmmen – som jag ett tag hade blandat ihop i minnet med slutet på En världsomsegling under havet – och För tidigt begravd, som båda egentligen är helt renons på all övernaturlighet: den första är snarare en slags äventyrsberätttelse, där stor del av spänningen förtas av att man vet hur det kommer sluta (vilket gäller även i andra berättelser; Svarta katten lyckas dock hantera problemet), och den andra bygger som synes på skräcken att bli levande begravd.

Till sist har vi två berättelser – utöver Amontadillofatet – som även de är befriade från övernaturliga inslag, och istället bygger på mänsklighetens förmåga till djävulskap. Brunnen och pendeln är väl inte helt okänd, men stupar återigen på att man vet att berättaren kommer överleva. Dessutom sägs tortyren berättaren genomgår ske vid den spanska inkvisitionens händer, men avbryts av en Napoleons general, vilket är historiskt nonsens. Då fungerar Grodans ahistoricitet bättre: inga närmar detaljer ges till vid vilket hov titelfiguren verkar i. Titelfiguren är en slags föregångare till Lagerkvists dvärg, om än betydligt mer rättfärdigad i det våldsdåd som begås.

På det hela taget är det alltså inte så skrämmande som förfärande, och även om vissa berättelser visade svagheter var det ändå läsvärt. ( )