Sista delen av Sveriges historia, täckandes 1965-2012, torde ha varit den mest grannlaga att skriva. 1970-talet må stå på gränsen och balansera, men i alla fall 1980-talet är fortfarande i viss mån en del av det politiska nuet: nedmonteringen av delar av det socialdemokratiska samhällsbygget inleddes då, och förklaringarna till varför det blev nödvändigt – eller frågan om det ens var det – är lika mycket politiska som historievetenskapliga.

En annan försvårande omständighet är naturligtvis att ju närmare samtiden man kommer, desto fler av läsarna har egna minnen. Det är inte en gemensam erfarenhet bland läsarna att ha varit politiskt medveten under 90-talskrisen, men att ha varit det under den senaste är det i stort sett. Det finns återigen 7-åringar som aldrig levt under en socialdemokratisk statsminister. Och så vidare. Å andra sidan verkar det att prata om sysselsättningar på under 2 procent nästan vara ett slags hån.

Den tes som strukturerar berättelsen är också denna splittring: från en starkt centraliserad och myndig stat till ett alltmer uppdelat land, inte bara ifråga om klyftor utan också i fråga om lösningar och makthavare, med individuella val av allt möjligt istället för en utadministrerad lösning.

Boken är tyvärr något slavrigt korrekturläst, med en del tryckfel och märkliga ordval (vid ett tillfälle sägs i samband med BT kemi att en av direktörerna »drack … ett glas hormoslyr … och dog 32 år senare«). Den misslyckas med att hålla ordentlig reda på kärnreaktorer och kärnkraftverk, och den har en del underliga missar (varför sägs så lite om framväxten av miljöpartiet?) Den håller sig väsentligen till den ekonomisk-politiska historien, även om det i alla fall finns ett kort litet kapitel om kulturens utveckling under perioden.

Det är som sagt en rätt grannlaga uppgift författarna fått, men de tycks ha lyckats någorlunda. ( )